Tag Archives: vänskap

Be mig inte ringa

Det här handlar om den som skulle kunna beskrivas i termer såsom den svage, vilket naturligtvis är ett grovt felaktigt epitet. Det handlar om den som befinner sig på gränsen mellan att behöva professionellt stöd och att klara sig alldeles utmärkt med hjälp av en vän. Om den som behöver professionellt stöd, men som aldrig skulle drömma om att våga söka det. Och det handlar lika mycket om den som inte behöver professionellt stöd, men som definitivt behöver en vän.

Vill vara mycket tydlig med att jag inte har för avsikt att bagatellisera komplexa psykologiska processer. Många gånger finns det inget som helst alternativ till att söka professionell hjälp. Alla tabun kring det måste vi gemensamt hjälpas åt med att bryta.

Det här skulle i alla fall mycket väl kunna handla om den vars flickvän dog, fem dagar efter det att hon hade fött deras barn.

Det skulle vidare kunna handla om min morbror, vars sista samtal till mig förblev obesvarat.

Och det handlar i allra högsta grad om den hjärt- och lungsjuka kvinnan, liggande på en avdelning med 7 andra, vars egna barn inte har tid att hälsa på.

Det skulle kunna handla om mig, men det gör det inte. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer att göra det.

Det handlar om en enkel sak. Det handlar till viss del om vad man säger till en person som du innerst inne vet behöver stöd, antingen utifrån att vederbörande har sagt det rakt ut (vilket är alldeles för ovanligt), eller utifrån att du råkar känna till att personens flickvän just har dött och att du, även om du inte riktigt kan sätta dig in i personens situation, ändå kan ana att personen är i ett otroligt stort behov av stöd. Exakt vilket stöd som behövs vet självklart bara den personen. Behovet kan dessutom variera från timme till timme, inte minst utifrån att det kanske finns en 1-veckas-bebis som ligger där och sprattlar i sängen efter att ha matats.

Så, vad säger du till den personen? Rannsaka dig gärna. Kanske har du aldrig varit i en situation där en familjemedlem, en vän, eller en kollega har varit i behov av just ett sådant stöd som den här personen behövde. Du kan säkert tänka dig rätt bra in i situationen ändå. Du kommer kanske att säga något i stil med “Faan, så sorgligt!”, “Shit, vad tragiskt!”, “Vad tusan skulle man göra? Vad skulle man säga?” Jag har självklart ingen aning om vad du kommer att säga, eller tänka.

Jag kommer inte heller att tala om för dig exakt vad du ska säga, för det vet jag inte. Men be aldrig personen ringa dig när personen s a s behöver det, för som en av de vänner jag själv har stöttat sa: “Du kan ju ge dig fan på att när jag väl behöver ringa någon så råkar det vara mitt i middagen, på julaftonen, eller just när de är på väg till ett dop.”

Jag kan bara rekommendera dig att du själv ringer upp personen. Bestäm träff. Laga mat. Drick vin. Drick vatten. Sitt tysta. Beklaga den eventuella förlusten (beklaga inte sorgen, vilken utgör en högst naturlig reaktion). Visa att du finns. Men säg inte att det bara är att ringa när personen behöver det. Ring. Ring igen. Hälsa på. Jag vet att det sistnämnda kan te sig vara bland det mest skräckinjagande och outhärdliga som finns, men betänk att jag nu råkar vara född och uppvuxen i Gällivare innan du dömer mig för hårt. Ta initiativ. Flera korta samtal är bättre än ett långt. Var inte heller rädd för att prata utifrån ditt perspektiv, prata om banala saker, om vardagen, våga vara spontan, t o m skämta.

Självklart hamnar man snett ibland. Vad som passar för en person kan vara en otrolig källa till irritation för en annan.

Visa att du är där, om inte varje dag, så ett par gånger i veckan, några gånger i månaden. Du kommer med stor sannolikhet att ge dig själv tydliga signaler på när det är dags att höra av dig. Lyssna på de signalerna, då kommer du inte att vänta länge innan du hör av dig nästa gång.

Var inte heller rädd för att vara fysisk, med en kram, en klapp på handen, en hand på ryggen, eller vad som passar i just det sammanhanget.

Att bistå med klassisk markservice har flera personer skrivit till mig om på Twitter, som t ex att handla, laga mat, diska, tvätta, dammsuga, plocka, ta hand om ev barn. Det kan vara ovärderligt.

Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer att dyka upp en app där du lotsas steg för steg, men vänta inte till dess, jag ber dig. Det kommer absolut att kunna vara jobbigt och du kommer kanske att känna dig osäker och klumpig men du kan vara förvissad om att alternativet – tystnaden – är avsevärt värre.

>>>Jens Könberg på Twitter

Advertisements
Tagged , , , , , ,

Krönika om Rinkeby, vänskap och öppenhet

Känner mig nästan tvingad att lägga ut denna på nytt (den skrevs i sptember 2010), oavsett att jag sedan juli i fjol inte längre bor kvar i Byn. Jag kan därmed inte ta emot besökare där. Men låt oss åka dit tillsammans, så kan vi träffa t ex en av mina goda vänner som bor där och som jag träffar alldeles för sällan. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess, som t ex att min älskade mormor har hunnit gå bort.

September är en fin månad, oavsett ett valresultat som hade själve hin håle haft några flottiga fingrar med i spelet.

Utsikten från min balkong är i vanlig ordning ofattbart vacker. Den balkong som är belägen i Rinkeby, ca en mil nordväst om Stockholm. Och i december blir det tio år i Byn, detta jubileumsår, då jag fyllt fyrtio och har bott arton år i Stockholm.

Jag har hunnit glömma bort att gratulera mormor på 81-årsdagen och har ännu inte skickat ut tackkort till de 63 gästerna som deltog på min fest på Debaser Medis, Cocktailbaren, den 28/8. Det kommer. Precis som det kommer att dyka upp bilder från den underbara kvällen.

Hur som helst, denna sjukdag har jag något allvarligt att säga till er. Det är en fråga, för att skriva i klartext. Flera frågor.

Umgås du privat med någon av s k utländsk härkomst?

Känner du och umgås du regelbundet med någon s k hbt (homo-, hi-, eller könsöverskridande)-person?

Hur mycket bedömer du en person efter var vederbörande bor?

Varför tror ni att personer med utländskt klingande namn måste söka 5-6 gånger fler jobb bara för att bli kallad till intervju (och den länken hittade jag inte, typiskt nog)?

Denna visar 50 % större chans för person med svenskklingande namn att bli kallad till intervju.

Och denna visar liknande resultat, oavsett yrke. Enda undantaget var lärare.

Det skrämmer mig att många, åtminstone inofficiellt, kommer att svara: nej, nej, mycket och dålig kompetens.

Kanske är jag larvig, men jag är djävligt stolt över att jag känner folk från över 40 länder, att jag känner och umgås med ett tjugotal hbt:are, varav några har valt att komma ut inför mig.

Bor du i Djursholm? På Norr Mälarstrand? Grattis, men jag ler inte lyckligt framför dig och sätter inga likhetstecken mellan var du bor och vem du är.

Efter snart ett decennium i Rinkeby får jag fortfarande motivera varför jag bor här. Det gäller kaukasier, likaväl som gentemot sydamerikaner och nordafrikaner. Det har hänt att kvinnor jag har dejtat har backat ur då de förstod att Spånga betydde Rinkeby. Och visst kunde jag ibland medvetet slira lite på sanningen.

En taxichaufför från Libanon frågade mig om jag var ryss, ukrainare, polack, kroat, eller bara en blek chilenare. “Jag skole alri bo i Rinkibi. Det e for många innvanndrare der.” Och hon fortsatte “Ja skole inte tjenna mej fri. Forstår dy?”

Och jag förstår. I Rinkeby råder en hård social kontroll. Men vad är det som har lett fram till att det har blivit såhär, att svenskar flyttat bort och att varannan (helt egenupplevda data och värdet som tillskrivs detta påstående får därmed anpassas efter det) taxichaufför säger att de aldrig tar körningar till, eller från Rinkeby. Samtidigt har jag aldrig behövt vänta länge på en bil och inte heller blivit nobbad att köras till Byn. Och ni som känner mig vet att jag (tyvärr) kunde ha cashat upp en etta på Odenplan 2010 för de pengar jag lagt privat på taxi.

Min sista fråga gör mig genuint ledsen, då det finns så grymt många duktiga läkare, systemvetare, civilingenjörer, civilekonomer, beteendevetare som får hela sin utbildning och yrkeserfarenhet ifrågasatt bara sådär, varav många satt bakom ratten i någon av alla de taxibilar jag åkte med.

Nej, jag blir inte ledsen. Jag blir förbannad. Det är nämligen ett enormt resursslöseri. Tillvarata invandrade akademikers kompetens (jag vill egentligen stryka “invandrade”) skriver Saco om här och ett seminarium anordnas den 15/5 om tankar kring en ny svensk modell.

Dilemmat är att vi s k svenskar vill veta vad vi får. Kaka söker maka. Högt i tak? Ja, så länge vi tycker lika och beter oss som en i flocken. Dilemmat är att Sverige sticker ut i negativ mening när det gäller hur tjänster tillsätts. Vad som styr? Kontakter, förstås. Kompetens kan beskrivas som ett rikt kontaktnät. Naturligtvis är kontakter inte något negativt, men integration är något som börjar inifrån. Och varför ska vi över huvud taget se på folk som att de omedelbart kommer att ställa till problem och vara “tärande”, precis som arbetslösa och sjuka.

Jag sätter en årslön på att vi skulle ha avsevärt mindre mobbning och långtidssjukskrivningar om vi hade högre i tak, slutade snacka skit om varandra och släppte ut mer ilska, besvikelse, sorg och glädje, innan det byggs upp och skapas djupa konflikter och mobbning. Jag vill vara MYCKET tydlig med att jag inte ser mobbning som en konflikt, utan i likhet med Olweus ser jag mobbning som ett övergrepp. Naturligtvis innebär inte det att mobbning kan ha sitt ursprung i en konflikt, men mobbningen är och förblir ett övergrepp.

Jag ber om ursäkt över att detta blev längre än jag hade tänkt och att jag från sjuksängen har varit slarvig med att använda referenser.

Var lite mer öppen och outside-the-box-mässig. Det kommer vi att tjäna på, individuellt, organisatoriskt, likaväl som ur ett samhällsperspektiv.

Och för i helvete, kom och hälsa på i Rinkeby, så ska jag visa hur fint det är, utan att för en mikrosekund hymla om att det finns negativt också.

Med kärlek/Il cane brutto, a k a El Perro Feo, a k a Ugly Dog, a k a Niki Laudas flint, som numer befinner sig i Märsta. Min onkel sa följande: “Vilken tur att ni inte bor i det där ghettot, vahettere, i Valsta.” “Men onkel, vi bor ju i just Valsta.” “Aha, då är det ju i den finare delen av Valsta.” Well, well, well.

Tagged , , , , , , , , , , , ,