Tag Archives: sorg

Be mig inte ringa

Det här handlar om den som skulle kunna beskrivas i termer såsom den svage, vilket naturligtvis är ett grovt felaktigt epitet. Det handlar om den som befinner sig på gränsen mellan att behöva professionellt stöd och att klara sig alldeles utmärkt med hjälp av en vän. Om den som behöver professionellt stöd, men som aldrig skulle drömma om att våga söka det. Och det handlar lika mycket om den som inte behöver professionellt stöd, men som definitivt behöver en vän.

Vill vara mycket tydlig med att jag inte har för avsikt att bagatellisera komplexa psykologiska processer. Många gånger finns det inget som helst alternativ till att söka professionell hjälp. Alla tabun kring det måste vi gemensamt hjälpas åt med att bryta.

Det här skulle i alla fall mycket väl kunna handla om den vars flickvän dog, fem dagar efter det att hon hade fött deras barn.

Det skulle vidare kunna handla om min morbror, vars sista samtal till mig förblev obesvarat.

Och det handlar i allra högsta grad om den hjärt- och lungsjuka kvinnan, liggande på en avdelning med 7 andra, vars egna barn inte har tid att hälsa på.

Det skulle kunna handla om mig, men det gör det inte. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer att göra det.

Det handlar om en enkel sak. Det handlar till viss del om vad man säger till en person som du innerst inne vet behöver stöd, antingen utifrån att vederbörande har sagt det rakt ut (vilket är alldeles för ovanligt), eller utifrån att du råkar känna till att personens flickvän just har dött och att du, även om du inte riktigt kan sätta dig in i personens situation, ändå kan ana att personen är i ett otroligt stort behov av stöd. Exakt vilket stöd som behövs vet självklart bara den personen. Behovet kan dessutom variera från timme till timme, inte minst utifrån att det kanske finns en 1-veckas-bebis som ligger där och sprattlar i sängen efter att ha matats.

Så, vad säger du till den personen? Rannsaka dig gärna. Kanske har du aldrig varit i en situation där en familjemedlem, en vän, eller en kollega har varit i behov av just ett sådant stöd som den här personen behövde. Du kan säkert tänka dig rätt bra in i situationen ändå. Du kommer kanske att säga något i stil med “Faan, så sorgligt!”, “Shit, vad tragiskt!”, “Vad tusan skulle man göra? Vad skulle man säga?” Jag har självklart ingen aning om vad du kommer att säga, eller tänka.

Jag kommer inte heller att tala om för dig exakt vad du ska säga, för det vet jag inte. Men be aldrig personen ringa dig när personen s a s behöver det, för som en av de vänner jag själv har stöttat sa: “Du kan ju ge dig fan på att när jag väl behöver ringa någon så råkar det vara mitt i middagen, på julaftonen, eller just när de är på väg till ett dop.”

Jag kan bara rekommendera dig att du själv ringer upp personen. Bestäm träff. Laga mat. Drick vin. Drick vatten. Sitt tysta. Beklaga den eventuella förlusten (beklaga inte sorgen, vilken utgör en högst naturlig reaktion). Visa att du finns. Men säg inte att det bara är att ringa när personen behöver det. Ring. Ring igen. Hälsa på. Jag vet att det sistnämnda kan te sig vara bland det mest skräckinjagande och outhärdliga som finns, men betänk att jag nu råkar vara född och uppvuxen i Gällivare innan du dömer mig för hårt. Ta initiativ. Flera korta samtal är bättre än ett långt. Var inte heller rädd för att prata utifrån ditt perspektiv, prata om banala saker, om vardagen, våga vara spontan, t o m skämta.

Självklart hamnar man snett ibland. Vad som passar för en person kan vara en otrolig källa till irritation för en annan.

Visa att du är där, om inte varje dag, så ett par gånger i veckan, några gånger i månaden. Du kommer med stor sannolikhet att ge dig själv tydliga signaler på när det är dags att höra av dig. Lyssna på de signalerna, då kommer du inte att vänta länge innan du hör av dig nästa gång.

Var inte heller rädd för att vara fysisk, med en kram, en klapp på handen, en hand på ryggen, eller vad som passar i just det sammanhanget.

Att bistå med klassisk markservice har flera personer skrivit till mig om på Twitter, som t ex att handla, laga mat, diska, tvätta, dammsuga, plocka, ta hand om ev barn. Det kan vara ovärderligt.

Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer att dyka upp en app där du lotsas steg för steg, men vänta inte till dess, jag ber dig. Det kommer absolut att kunna vara jobbigt och du kommer kanske att känna dig osäker och klumpig men du kan vara förvissad om att alternativet – tystnaden – är avsevärt värre.

>>>Jens Könberg på Twitter

Advertisements
Tagged , , , , , ,

Din fega självmördare!

Självmord, eller suicid (från latinet) som jag föredrar att använda, är enormt tabubelagt och naturligtvis mycket komplext, med tanke på att orsakerna till suicid kan variera enormt, samt att det inte är lätt att med säkerhet fastställa dödsorsaken i samtliga fall.

Orsaken till att jag föredrar begreppet suicid framför självmord är den väldigt negativa klang som begreppet självmord för med sig, i ett psykologiskt, likaväl som ett kulturellt perspektiv. Ändelsen -mord antyder ju t o m en direkt brottslig handling och så sent som i veckan hörde jag ett okänt par säga följande, ordagrant: “Fy fan vad fegt det var av honom att ta (sic) självmord och bara skita i familjen.” “Mhm, djävla självmördare.”

Många av oss har en familjemedlem, en släkting, en vän, bekant, eller en kollega som har begått suicid och ändå är det så otroligt mycket svårare att prata om än när det handlar om att folk förolyckas på jobbet, eller avlider i trafikolyckor.

Min morbror begick suicid för drygt fem år sedan, 54 år gammal. Han hade gjort väldigt många försök tidigare och hade slussats mellan sjukvården, psykiatrin och kommunen i flera års tid, men det hade rått vattentäta skott mellan alla instanser vilket gjorde att åtgärdsförsöken blev futtiga och fragmenterade. Mycket sent fick han exempelvis ADHD diagnosticerat, samt skador på mag-/tarmsystemet konstaterade. Min saknad efter honom är enorm.

Nippa, som han kallades, var en fenomenal förebild när det handlade om att säga ifrån mot orättvisor och var mångfacetterad inom det idrottsliga med flera maraton, Lidingölopp, m m, bakom sig. Och alla de gånger vi lyssnade på Cornelis, som Fredrik Åkares morgonpsalm och Getinghonung à la Flamande med insikten om sakers förgänglighet och en nästan larvig romantisering av melankolin.

Och alla gånger vi pratade om film och skådespelare. Han kunde reta sig enormt på att Gene Hackman och Al Pacino satte in nya, jämna tandrader. Och alla gånger vi pratade om Marvin Hagler, Sugar Ray Robinson och Jake La Motta medan vi spelade Chicago. Och så gick du och avslutade ditt liv innan jag hann ringa tillbaka efter att du hade lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar, en dryg vecka efter att en väns flickvän hade dött i hjärnblödning, fem dagar efter att hon födde deras son. Lagen om alltings jävlighet, ey?

Du var så tävlingsinriktad att du ibland avstod från att delta av skälet att du inte skulle kunna hantera smärtan i att förlora.

Och den där gången när du hade lovat att komma och titta på en fotbollsmatch så kom du precis när matchen började och gick därifrån med en knuten näve höjd i luften när du sett mig göra 1-0-målet mot Hornskroken efter bara ett par minuters spel.

Och den julen när vi tittade på en Norén-pjäs innan vi gick till mormor med varsin dubbelsnaps innanför västen. Vältajmat var kanske inte det ord som bäst beskriver den situationen.

Men jag vet också alla samtal mitt i natten till framförallt dina systrar, min moster och min mamma och dessutom till din mor, min mormor. Alla anklaganden, alla fördömanden, all besvikenhet, alla gånger du ramlade av cykeln på fyllan och slog hål i skallen, alla gånger du lämnade en tusenlapp i dricks på krogen trots att du inte hade råd med det, alla stökiga förhållanden, alltid med en intensiv passion som grundbult.

Jag saknar dig så otroligt mycket, Nippa.

Och jag minns den gången, det kan ha varit 1979, eller 1980, runt jul, när pappa satte sin varma hand på min nacke i soffan och han visade ett foto på dig och berättade att det kunde vara den sista bilden som var tagen på dig, eftersom du hade försökt att ta ditt liv och hade blivit upphittad i en snödriva. Något jag aldrig hann säga till min pappa var hur mycket jag respekterade att han berättade det för mig medan alla andra höll fullkomligt tyst om vad som hade hänt. Jag vill inte att någon ska behöva smaka på den tystnaden, men vill än mer att samhället – och alla som är en del av samhället – blir mycket bättre på att sätta in tidiga, samordnade insatser och att vi alla i skolan och i andra forum får lära oss mycket mer om vad suicid/självmord är och vad som kan ligga bakom det och hur det kan förhindras.

Antalet dödsfall i suicid har totalt sett minskat sedan 1980, vilket är mycket glädjande, men för den yngsta åldersgruppen, 15-24 år, har inte någon minskning skett, vilket oroar mig. Naturligtvis kan det vara svårare att få en minskning i den åldersgruppen utifrån att det är den åldersgrupp med lägst förekomst av suicid. Men faktum kvarstår, det finns inte alls samma mönster med en minskning i den åldersgruppen som för de andra åldersgrupperna. Viktigt f ö att se på siffrorna inte bara i absoluta termer, alltså i antal, utan även i relation till folkmängden. Det gängse begreppet för det är självmordstal (SM-tal), där antalet sätts i förhållande till 100000 personer, som självklart kan utgöra hela, eller delar av hela gruppen.

Här finner du information om hur vanligt det är med att begå suicid, uppdelat i olika åldersgrupper, för Stockholm och hela Sverige, från 2010.

Och här finner du information om hur vanligt det är med att göra suicidförsök, även här uppdelat i olika ålderskategorier och med uppgifter för Stockholm och Sverige i sin helhet. Notera särskilt den dramatiska ökningen i den yngsta åldersgruppen, 15-24 år och att den ökningen är än brantare för unga flickor/kvinnor. Och detta gör statistiken över suicid i den åldersgruppen än mer alarmerande, till stor del för att en faktor som s a s predicerar suicid är tidigare suicidförsök.

Uppmanar politiker och andra beslutsfattare att, för att skriva i klartext, ge fan i att blunda för det här. Uppmanar skolledare och lärare att lära sig mer om suicid och suicidprevention. Uppmanar socialtjänst, polis, psykiatri, sjukvård, m fl, att samverka för att förhindra suicid. Det är ERT ansvar att åstadkomma en förändring. Och det är självklart även mitt ansvar.

Här finner du bra information från Nationellt Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (dock kommer råden i omvänd ordning).

Tipsar även om Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandes stöd – SPES.

Kom ihåg att det inte finns något fegt med att ta sitt eget liv, utan det är något som ofta sker utifrån en djup grad av hopplöshet och där det kan finnas otroligt många orsaker till att personen fattar ett så drastiskt beslut. Men det finns inget fult med det. Det är bara djupt sorgligt och många gånger så otroligt onödigt.

Tagged , , ,