Tag Archives: kultur

Krönika om Rinkeby, vänskap och öppenhet

Känner mig nästan tvingad att lägga ut denna på nytt (den skrevs i sptember 2010), oavsett att jag sedan juli i fjol inte längre bor kvar i Byn. Jag kan därmed inte ta emot besökare där. Men låt oss åka dit tillsammans, så kan vi träffa t ex en av mina goda vänner som bor där och som jag träffar alldeles för sällan. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess, som t ex att min älskade mormor har hunnit gå bort.

September är en fin månad, oavsett ett valresultat som hade själve hin håle haft några flottiga fingrar med i spelet.

Utsikten från min balkong är i vanlig ordning ofattbart vacker. Den balkong som är belägen i Rinkeby, ca en mil nordväst om Stockholm. Och i december blir det tio år i Byn, detta jubileumsår, då jag fyllt fyrtio och har bott arton år i Stockholm.

Jag har hunnit glömma bort att gratulera mormor på 81-årsdagen och har ännu inte skickat ut tackkort till de 63 gästerna som deltog på min fest på Debaser Medis, Cocktailbaren, den 28/8. Det kommer. Precis som det kommer att dyka upp bilder från den underbara kvällen.

Hur som helst, denna sjukdag har jag något allvarligt att säga till er. Det är en fråga, för att skriva i klartext. Flera frågor.

Umgås du privat med någon av s k utländsk härkomst?

Känner du och umgås du regelbundet med någon s k hbt (homo-, hi-, eller könsöverskridande)-person?

Hur mycket bedömer du en person efter var vederbörande bor?

Varför tror ni att personer med utländskt klingande namn måste söka 5-6 gånger fler jobb bara för att bli kallad till intervju (och den länken hittade jag inte, typiskt nog)?

Denna visar 50 % större chans för person med svenskklingande namn att bli kallad till intervju.

Och denna visar liknande resultat, oavsett yrke. Enda undantaget var lärare.

Det skrämmer mig att många, åtminstone inofficiellt, kommer att svara: nej, nej, mycket och dålig kompetens.

Kanske är jag larvig, men jag är djävligt stolt över att jag känner folk från över 40 länder, att jag känner och umgås med ett tjugotal hbt:are, varav några har valt att komma ut inför mig.

Bor du i Djursholm? På Norr Mälarstrand? Grattis, men jag ler inte lyckligt framför dig och sätter inga likhetstecken mellan var du bor och vem du är.

Efter snart ett decennium i Rinkeby får jag fortfarande motivera varför jag bor här. Det gäller kaukasier, likaväl som gentemot sydamerikaner och nordafrikaner. Det har hänt att kvinnor jag har dejtat har backat ur då de förstod att Spånga betydde Rinkeby. Och visst kunde jag ibland medvetet slira lite på sanningen.

En taxichaufför från Libanon frågade mig om jag var ryss, ukrainare, polack, kroat, eller bara en blek chilenare. “Jag skole alri bo i Rinkibi. Det e for många innvanndrare der.” Och hon fortsatte “Ja skole inte tjenna mej fri. Forstår dy?”

Och jag förstår. I Rinkeby råder en hård social kontroll. Men vad är det som har lett fram till att det har blivit såhär, att svenskar flyttat bort och att varannan (helt egenupplevda data och värdet som tillskrivs detta påstående får därmed anpassas efter det) taxichaufför säger att de aldrig tar körningar till, eller från Rinkeby. Samtidigt har jag aldrig behövt vänta länge på en bil och inte heller blivit nobbad att köras till Byn. Och ni som känner mig vet att jag (tyvärr) kunde ha cashat upp en etta på Odenplan 2010 för de pengar jag lagt privat på taxi.

Min sista fråga gör mig genuint ledsen, då det finns så grymt många duktiga läkare, systemvetare, civilingenjörer, civilekonomer, beteendevetare som får hela sin utbildning och yrkeserfarenhet ifrågasatt bara sådär, varav många satt bakom ratten i någon av alla de taxibilar jag åkte med.

Nej, jag blir inte ledsen. Jag blir förbannad. Det är nämligen ett enormt resursslöseri. Tillvarata invandrade akademikers kompetens (jag vill egentligen stryka “invandrade”) skriver Saco om här och ett seminarium anordnas den 15/5 om tankar kring en ny svensk modell.

Dilemmat är att vi s k svenskar vill veta vad vi får. Kaka söker maka. Högt i tak? Ja, så länge vi tycker lika och beter oss som en i flocken. Dilemmat är att Sverige sticker ut i negativ mening när det gäller hur tjänster tillsätts. Vad som styr? Kontakter, förstås. Kompetens kan beskrivas som ett rikt kontaktnät. Naturligtvis är kontakter inte något negativt, men integration är något som börjar inifrån. Och varför ska vi över huvud taget se på folk som att de omedelbart kommer att ställa till problem och vara “tärande”, precis som arbetslösa och sjuka.

Jag sätter en årslön på att vi skulle ha avsevärt mindre mobbning och långtidssjukskrivningar om vi hade högre i tak, slutade snacka skit om varandra och släppte ut mer ilska, besvikelse, sorg och glädje, innan det byggs upp och skapas djupa konflikter och mobbning. Jag vill vara MYCKET tydlig med att jag inte ser mobbning som en konflikt, utan i likhet med Olweus ser jag mobbning som ett övergrepp. Naturligtvis innebär inte det att mobbning kan ha sitt ursprung i en konflikt, men mobbningen är och förblir ett övergrepp.

Jag ber om ursäkt över att detta blev längre än jag hade tänkt och att jag från sjuksängen har varit slarvig med att använda referenser.

Var lite mer öppen och outside-the-box-mässig. Det kommer vi att tjäna på, individuellt, organisatoriskt, likaväl som ur ett samhällsperspektiv.

Och för i helvete, kom och hälsa på i Rinkeby, så ska jag visa hur fint det är, utan att för en mikrosekund hymla om att det finns negativt också.

Med kärlek/Il cane brutto, a k a El Perro Feo, a k a Ugly Dog, a k a Niki Laudas flint, som numer befinner sig i Märsta. Min onkel sa följande: “Vilken tur att ni inte bor i det där ghettot, vahettere, i Valsta.” “Men onkel, vi bor ju i just Valsta.” “Aha, då är det ju i den finare delen av Valsta.” Well, well, well.

Tagged , , , , , , , , , , , ,

All konst är politisk – en lovsång till Björn Ferry och Nordanstig

All konst är politisk, så ock den sämsta. Å andra sidan, vem i helvete bryr sig om konst när Björn Ferry just tagit ett tämligen oväntat OS-guld. Men Björn Ferry är konst i sig själv, vill jag göra gällande. Och Charlotte Kalla är konst. Ian Thorpes fötter är konst. Alex Fergusons portvinsnäsa är excellent konst. Johan Mühleggs doping var konst. Och all konst är politisk. All.

-Att 50 % av misstänkta våldtäktsmän förhörs, det är en märklig konst. Glaset halvfullt, eller halvtomt?

-Att Noomi Rapace kommer att hinna säga “Tack” 45 gånger på 45 sekunder när hon får ta emot en Oscarsstatyett, bara hon ökar tempot lite grann, det blir konst.

-Att soldater tvingats laga och äta en dygnsranson mat på 15 minuter när bara själva tillagningsdelen tar 10 minuter, oj, det är sannerligen en konst. “Om ‘ru säje’re så.”

-Att hela 60000 är anmälda för att göra Högskoleprovet, samt att äldre personer presterar bättre på framförallt orddelen, det är väl ingen konst, dock, med tanke på alla osnutna kids som skriver “frästen”. Meh!

-Att Windows 7 enligt uppgift kommer att skicka ut en kontrollsignal var tredje månad för att säkerställa att det inte rör sig om en piratkopia, det känns Tolkienskt så det förslår à la Saurons öga och det får väl betecknas som konst.

-Att filmen “A single man” är 99 minuter lång säger inget om vad den är, utan enbart hur lång den är, men håll med om att detta citat från artikeln om filmen är konst och inget annat än konst. “In America, trailers as well as posters have provoked “de-gaying” protests but, hey, tickets have to be sold.”

-Att Grekland har en statsskuld på 300 miljarder dollar är förstås anmärkningsvärt, men vad som har utgjort det konstnärliga inslaget i det hela, det är ju Goldman Sachs penseldrag för att bistå grekerna med lite smärre sifferjusteringar för att hänga på i EMU-racet.

-Att man har 140 tecken på sig när man ska dra iväg en tweet, det fattar ju vem som helst, till och med jag och om man vill få även det till att bli till skön konst, då ska man antingen få sitt Twitter-konto hackat så att någon annan skriver in “scum-sucking pigs” om de konservativa i det härligt pompösa Storbritannien, eller så kännetecknas konsten i detta fall av att fabulera ihop en långsökt ursäkt.

-Att vi har dubbelt så mycket skrufs och skräp i våra hem idag i jämförelse med för hur det var för 30 år sedan, gör mig rätt irriterad, men likförbannat måste jag tillstå att även detta är konst, särskilt när man står där med alla sina saker och förbannar de idiotiskt överdimensionerade förpackningarna till en mängd saker. Men det finns hopp om att bli av med krafset. Denna artikel tycktes nämligen vara skriven direkt till den fulaste av hundar.

-Att en facebookgrupp som kallas “Secret London” på två veckor attraherade 180000 medlemmar, well, du vet var jag är på väg, det är stor konst. Kanske speciellt som en mängd megafoner utan öron och öron langar in bilder och tips om det minst ohemliga som finns i staden, som exempelvis Tower Bridge, trots att syftet från början var att hinta om de där okända platserna. Noise is the new silent.

-Att en regeringstjänsteman hade 350 g opium på sig och en ursäkt som jag skulle betala en rejäl runda på Mackinlays för, det är som hämtat ur Blå Lotus och då finns det ju intet som kan kullkasta att även detta skall klassas som konst och inget annat. Ursäkter är opium för folket.

-Att Nordanstig har 0 (noll) vargar innebär inte att man inte kan lämna in en motion i konstens tecken om att kommunen ska vara vargfri. Stängsel? En vallgrav? Nej, en fet mur, vet jag! Den ska synas från månen, till skillnad från den kinesiska muren.

Sifferlösa avtal är något som arbetsgivarorganisationer tar upp lika ofta som Fredrik Reinfeldt sa att “Det handlar om jobben” som svar på varenda fråga som ställdes till honom inför förra valrörelsen. Förvånande nog var det ingen reporter som satte honom på pottkanten genom att bara krasst konstatera att “Min fråga kan inte besvaras med att säga att det handlar om jobben. Min fråga var om du mår bra.” Och det är konst att svara på ett sådant sätt. Det är konst att inte följa upp ett sådant svar. Det är konst att genomföra en god lokal löneprocess. Det kräver öppenhet från arbetsgivaren. Det kräver öppenhet från den lokala arbetstagarorganisationen. Det kräver kunskap. Det kräver en tydlig lönepolicy och en lika tydlig koppling mellan prestation, ansvar och lön/löneutveckling. Allt är inte mätbart, bara. Se bara på polisen som har satt upp ett mål om att genomföra ett visst antal nykterhetskontroller som ett kvalitetsmål och därmed satte de upp kontrollerna i rusningstrafik, istället för att mäta när det skulle ha effekt.

-Att den 70-årige Ray Gosling kvävde sin älskare, som enligt Gosling var döende i AIDS under svåra smärtor. Det är modigt. Jag vet faktiskt inte om det är konst. Men det är politiskt.  Och eftersom all konst är politisk, så måste det omvända också vara sant, att allt politiskt är konst. Nej, det måste det inte, men vad tusan, det här är ju bara en blogg av en person som kallar sig den fula hunden och som trivs så infernaliskt bra på sitt jobb, vilket är en lyx.

Voff!

Eder tacksamma, stela och utomordentligt fula hund som ska till Feskekörka imorgon

Tagged , , , , , , , , , , ,

Onkel Shrek och Michael Douglas

Onkel Shrek har spelat en stor roll i utvecklingen av den fula hundens kulturpersona. Och för er som undrar varför han kallas Shrek av mig, måla honom grön och smacka på två antenner så får ni se.

Han lade fram en tes om att Michael Douglas aldrig har varit med i en dålig film. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte har sett samtliga filmer han har medverkat i, som exempelvis hans fem första filmer.

“Den vilda jakten på juvelen” är väl den som kommer närmast direkt undermålig kvalitet, av de som jag har sett. Föregångaren, “Den vilda jakten på stenen”, nattade jag mig med igår och även om den har åldrats med viss ovärdighet, så är den inte så många snäpp under “Jakten på den försvunna skatten”-kvalitet, som förvisso hör till en annan genre. Men avslutningsscenen, när han lyfter upp sin krokodilskinnsboot på segelbåtens reling (som väl i ärlighetens namn borde vara kajmanskinn) är väldigt talande för denna i sanning romantiska komedi med nämnde Douglas och Kathleen Turner.

Och hur många av er hade koll på att han har producerat “Gökboet”? Inte den fula hunden, kan jag motvilligt intyga.

Här följer en impulsivt hoprafsad fem-i-topp, starring Michael Douglas:

5. “Fatal attraction” (Farlig förbindelse, där han spelar bl a mot Glenn “Kaninkokerskan” Close”, där filmens slut är lite för mycket, som när hon slänger sig upp ur badkaret som någon djävla bindgalen dödsängel) OCH “Traffic”, där han spelar en konservativ domare som blir högste ansvarig för kriget mot narkotikan, icke ont anande om att hans dotter leker farligt.

4. “The China Syndrome” (Kinasyndromet, där han spelar mot bl a Jack Lemmon och Jane Fonda, om hur man döljer säkerhetssjabblande på ett kärnkraftverk. Otroligt osannolikt att man skulle försöka dölja sådant sjabbel på ett kärnkraftverk, för så skulle väl aldrig smart folk göra…eh)

3. “Wall street”, som den oefterhärmlige Gordon Gekko, även om jag skulle vilja lappa till Charlie Sheen av skäl jag är högst omedveten om.

2. “Falling down”, där han gestaltar en mänsklig härdsmälta på ett sätt som är lysande och det blir ju inte sämre av Robert Duvalls gode polis.

1. Flera av er skulle säkert sätta nummer 3, eller nummer 2 från denna lista på förstaplatsen, men se det gör inte jag, utan här vill jag sätta “Wonder Boys”, där han spelar karaktären Grady Tripp (ett synnerligen passande efternamn) mot Tobey McGuire, Robert Downey Jr, m fl. En författares mardröm. En författares dröm.

Och år 2000 var därmed ett fenomenalt Douglas-år, med både “Wonder Boys” och “Traffic”. Och visst fan måste man säga att karln har varit med i fantastiska filmer. Observera för håken att detta endast handlar om de filmer han medverkar i och inte om hans eget skådespel, som ibland de facto är lite halvyxigt och andra gånger är på en nivå som få skådespelare klarar av att leverera på.

Söndag! Måtte världen tillfriskna idag och om inte, bli så apatisk du bara kan, fö de ä de som hjälpä mäst!

Tagged , , , , ,