Tag Archives: facket

Facebook, facket och kollektivavtal

Idag ställde den skärpte @mansj en ytterst intressant och relevant fråga på Twitter: “Ärligt ställd fråga: Läste att Facebook i Sverige vägrar att teckna kollektivavtal med Unionen. Borde inte facket ordna blockad då?”

De flesta minns när salladsbaren i Göteborg, Wild ‘n Fresh, 2007 blev utsatta för konfliktåtgärder från Hotell- och restaurangfacket för att förmås att teckna kollektivavtal. Detta trots att det endast fanns någon enstaka medlem (som inte ens ville att facket skulle pressa företaget till att teckna kollektivavtal). 

En liknande historia inträffade när Livs pressade Ingeborgs bageri i Linköping till att teckna kollektivavtal, varpå medarbetaren blev uppsagd och en intensiv konflikt uppstod.

Bägge dessa fackförbund hör till LO-sfären. Exemplen i fråga har handlat om småföretag med ytterst få, t.o.m. enstaka medlemmar och där inte ens medlemmarna har uttryckt intresse av att arbetsgivaren ska teckna kollektivavtal.

Det har varit många fler liknande situationer där LO-fackförbunds agerande har väckt mycket kritik och där arbetsgivarna fått mycket stöd från allmänheten och mer eller mindre skickliga skickliga opinionsbildare. Avtalssekreterare Torbjörn Johansson har på en direkt fråga från mig i Almedalen sagt att “…om de inte tecknar avtal frivilligt, då ska vi piska in dem.” LO:s syn på lönebildning handlar om att alla företag, oavsett storlek, har förutsättningar att erbjuda löner och övriga anställningsvillkor, samt höja lönerna i linje med kollektivavtalens nivåer. Att allt annat är löne- och villkorsdumpning. Har de inte råd, då ska de företagen bortsorteras, grovt uttryckt.

Bland många andra fackliga parter finns en annan syn på lägstlöner, individgarantier. Hur den skulle se ut om inte LO-förbunden fanns? Omöjligt att svara på.

Tillbaka till Facebook. Varför har inget varsel lagts mot dem för att de ska teckna  kollektivavtal från tjänstemannafacket Unionen, och/eller från Sveriges ingenjörer, Jusek och Civilekonomerna, för den delen? Detsamma kan för övrigt sägas beträffande Google, Spotify, Apple, m.fl. bolag, som också saknar kollektivavtal.

Det finns i huvudsak tre anledningar till detta:

1. Fack från Saco (Akademikerna) och TCO anser i högre grad än LO-facken att det bästa för alla inblandade är om bolaget tecknar kollektivavtal på frivillig väg. Det skapar en positiv ingång och ökad sannolikhet för att avtalet ska tillämpas.

2. Finns det medlemmar, hur många är de och vad tycker de i frågan? Ska dessa fack varsla om konflikt så förutsätts att en klar majoritet av medlemmarna verkligen är beredda att stödja konflikten. Annars blir konfliktvarslet fullkomligt tandlöst. Och penibelt i det fall det skulle råka vara väldigt låg anslutningsgrad bland de anställda.

3. Låga kunskaper bland medlemmar/oorganiserade och företag om vad kollektivavtal innebär. De låga kunskaperna leder, anser jag, till att företagsägare/ledningar tror att det per definition är dyrt och krångligt. Sanningen är att det skapar möjligheter till ökad flexibilitet. Dyrt? Det beror på. Vill du vara en attraktiv arbetsgivare är det bra att kunna erbjuda en bra grundplattform av villkor, vilket kommer att kosta dig mer om du väljer att erbjuda det utan kollektivavtal. Och ja, det kan upplevas som att det blir krångligt utifrån en ökad förhandlingsskyldighet med de avtalsbärande fackförbunden, men det inser de flesta att det inte är särskilt svårt och att det skapar bättre förutsättningar för att fatta kloka, förankrade beslut. Det är dock långt ifrån alla som bryr sig om dessa fördelar med kollektivavtalet. De kan förhandla till sig goda villkor ändå, även om man oftast betalar mycket för pensionsförvaltningen vilket innebär extrem värdeminskning på sikt. Men folk tycker olika. Och många som inte är medlemmar ser inte poängen med att vara medlem, de får ju samma kollektivavtalsvillkor ändå. Facken är alldeles för slappa med att berätta om vad de gör och visa på värdet av rådgivning, förhandlings- och rättshjälp, tecknande av kollektivavtal, arbetsmiljöarbete, intressefrågor, statistik, försäkringar och mycket annat. 

Alla myter kring dylika saker var en av anledningarna till att jag reggade ett Twitter-konto, just för att prata om vad kollektivavtal egentligen var, spräcka myter om LAS, och berätta om att det faktiskt finns väldigt stora olikheter mellan de 55-60 fackförbund som finns på svensk arbetsmarknad. Tack och lov. T.ex när det gäller en sådan sak som partipolitisk koppling mellan facket och socialdemokraterna. Det är endast LO-facken som har den. Inget av TCO- eller Saco-förbunden. Inte Ledarna. Det innebär att ca 2 miljoner medlemmar i fackförbund INTE är medlem i ett förbund med partipolitisk koppling.
Regelverket är hur som helst både snårigt och ganska enkelt. Föreningsfrihet finns till att börja med i Regeringsformen och även i Medbestämmandelagen. Rätt till stridsåtgärder återfinns också i RF, MBL, samt kollektivavtalsreglerat.

Är situationen densamma idag som när mycket av regelverket uppstod? Både ja och nej. Villkor för anställda är en extremt viktig fråga för många yrkesgrupper. Ta bara det med hur viktig arbetsmiljöfrågan är för lärare, skolledare, socionomer, m.fl. Men villkoren på de allra flesta arbetsplatser är radikalt mycket bättre idag än tidigare. Hur mycket mer kan kollektivavtalen förbättras? Finns det en gräns? Jag vet inte.

Vad jag däremot vet är att kunskap om fenomen som konfliktåtgärder, facket, kollektivavtal är sådär och att vi ibland glömmer bort att det tarvar två för att dansa tango. Detta både för relationen arbetsgivare och fack och fack-medlemmar/oorganiserade. Vi kan inte ta “den svenska modellen” för given. Vi måste anpassa oss efter förändringar. Vi måste förklara den. Vi måste vårda och utveckla den.

Och om Facebook ska “piskas in” så förutsätter det hög organisationsgrad bland de anställda, att en tydlig majoritet ska vilja ha kollektivavtal och optimalt om samtliga kollektivavtalsparter gör gemensam sak. Men börja med dialog. Information. Visa på fördelarna.

Det finns ett exempel inom IT-sektorn där det var enormt hög anslutningsgrad i facken bland de anställda, där ALLA medlemmar ville ha kollektivavtal OCH stöttade eventuella stridsåtgärder.

Bolaget tecknade avtal och är, enligt mig, ett föredöme allt som oftast vad gäller tillämpningen av avtalet och att informera och förhandla med facken.

Parter på avtalet i fråga?

Unionen, Sveriges Ingenjörer, Jusek och Civilekonomerna.

På arbetsgivarorganisationssidan Almega IT- & Telekom-företagen.

Advertisements
Tagged , , , , , , , , , ,

Fy fan för förtroendevalda som blir chefer

I dagens Arbetet, http://arbetet.se/2014/02/07/svek-mot-fackliga-loftet/, skrivs det bombastiskt om att det skulle utgöra ett svek mot det fackliga löftet att bli chef.

Jag vågar säga att jag har en förkrossande majoritet bakom mig om jag säger att det är rent nonsens.

En bra förtroendevald är en bra ledare. En bra förtroendevald kan se saker utifrån både verksamhersperspektivet och individens behov av stöd. En bra förtroendevald har goda kunskaper i arbetsrätt.

En bra förtroendevald företräder självklart sina medlemmar men ser sig inte som en direkt motpol till arbetsgivaren, utan som ett komplement, där verksamhetens väl ses som en partsgemensam angelägenhet.

Att arbetsgivare ser dylik kompetens som meriterande vill jag se avsevärt mer av, inte mindre. Sådant avdramatiserar det med att bli förtroendevald, vilket många drar sig för, till stor del för att vi är för dåliga på att prata om det. Dylika drapor bidrar inte till att locka smarta, engagerade och kompetenta förtroendevalda. Dylika drapor skapar dessutom helt onödiga konfliktytor vs arbetsgivaren.

Man ska vara försiktig med att etikettera åsikter såsom “moderna” eller “omoderna”, men jag är beredd att släppa på försiktigheten här: Dylika åsikter är omoderna och befäster bara bilden av facket som något daterat.

Tagged , , , , , , , ,

LAS, kollektivavtal och den svenska modellen – En stående inbjudan

Jag tar mig friheten att fortsätta med den tradition som den kloke f d förbundsdirektören för Civilekonomerna, Benny Johansson, initierade för många år sedan, nämligen följande:

Stående inbjudan till samtliga ungdoms- och riksdagspartier för att gå igenom den svenska modellen, kollektivavtal, facket och LAS. Förutsättningslös dialog är den mest framgångsrika vägen. Alla på en gång, eller var för sig, mig kvittar det.

Är tämligen säker på att företrädare från andra förbund än inom Saco skulle vara intresserade av att vara med och anordna ett sådant. För att inte tala om företrädare från just Saco, TCO, samt LO och varför inte från Svenskt Näringsliv, Almega, m fl?

Handsken är kastad. Igen. Nappa!

Svar skickas till Jens Könberg på Twitter.

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Goda exempel

Uppdaterad 2013-07-06

Arbetsgivare och fack pratar väldigt ofta om dåliga exempel som grund för sina respektive ståndpunkter. Skulle väldigt gärna vilja slå ett slag för att sprida goda exempel. Jag inleder denna serie med ett företag som behövde göra en neddragning utifrån ekonomiska skäl, vilket i sin tur bland annat berodde på minskad efterfrågan.

Arbetsgivaren kallade Sveriges Ingenjörer till förhandling och kallade samtidigt en lokal Unionen-klubb till förhandling. Det som ska förhandlas i en sådan här situation är två saker, dels den omorganisation som arbetsgivaren önskar göra och sedan, om övertalighet konstateras, att man förhandlar om hantering av övertaligheten.

För att en facklig företrädare ska kunna tycka till om de föreslagna förändringarna så kräver det öppenhet från arbetsgivaren och i det här exemplet så förelåg en fullkomlig transparens från arbetsgivaren. Allt material som efterfrågades fick jag som företrädare access till och fick svar på alla de funderingar som jag hade. Och som facklig företrädare i den här typen av fråga så är det viktigt att ha i åtanke att det är arbetsgivaren som i slutänden fattar beslutet om hur organisationen ska se ut. Efter gediget bollande så fanns det dock inget att invända emot arbetsgivarens förslag.

En annan enormt viktig aspekt av en sådan här förhandling är informationsbiten, inte enbart i relation till mig som företrädare, utan från arbetsgivaren till arbetstagarna, inte minst till de arbetstagare vars tjänster ser ut att bli påverkade. Även här körde arbetsgivaren med en imponerande rakhet och öppenhet beträffande det hela, för som jag ser det så är det arbetsgivaren, som är den som leder och fördelar arbetet, som ska gå ut med sådan information, särskilt som vederbörande gav kontaktuppgifterna till mig.

Efter att arbetsgivaren vidtagit detta steg och varit tydlig mot de personer vars befattningar var berörda med att det inte nödvändigtvis skulle bli just de som skulle bli övertaliga så blev det alltså klarlagt att x antal tjänster blev berörda. Samtidigt som omorganisationsförhandlingen hade inletts utfördes även en s k riskbedömning (enligt AFS 2001:01) i samverkan med skyddsombud. En sådan handlar både om konsekvenser och åtgärder för personer som riskerar att bli uppsagda och – minst lika viktigt – för de som ska vara kvar i organisationen. Chefsbyten? Ökad arbetsmängd? Överlämning? Stress? Ökat antal underställda för en chef? Info till företagshälsovården?

Av de vars tjänster som var berörda av organisationsförändringen så kontaktade ett par medlemmar mig. De hade en mängd funderingar, både på omorganisationen som sådan och kring vad som nu skulle hända för dem och vi gick noga igenom allt som var relevant för dem. Det är synnerligen viktigt att en medlem som är direkt påverkad av något sådant här verkligen får chans att låta information sjunka in, för det dyker upp väldigt många fler frågor efter någon dag än på stående fot.

Jag och de lokala Unionen-företrädarna var som sagt eniga med arbetsgivaren angående förändringen i organisationen och då skulle vi komma in på att förhandla om hantering av den konstaterade övertaligheten.

En sådan hantering kan ske på flera sätt:

1. Genom att arbetsgivaren inleder diskussioner om frivilliga överenskommelser om avslut av anställningen. Det förutsätter att det verkligen ska vara frivilligt och tydligt kring vad som händer i det fall att en person tackar nej. Personen ska få en god betänketid som är på MINST ett par arbetsdagar och helst mellan 3-5 arbetsdagar. Många arbetsgivare tillåter 7-14 dagar för svar, vilket är snyggt hanterat.

2. Genom att hantera det med tillämpning av turordningsreglerna i LAS, 22 §, där det finns två parametrar, där fokus i debatten alldeles för ofta ligger på anställningstid och inte på den andra, avsevärt viktigare parametern, nämligen tillräckliga kvalifikationer.

3. Genom en avtalsturlista, där man gör avsteg från turordningsreglerna i LAS 22 § och fokuserar på bästa kvalifikationer. Detta förutsätter att arbetsgivaren har kollektivavtal.

I det här fallet kom vi överens om att övertaligheten troligen skulle kunna hanteras genom tillämpning av turordningsreglerna enligt LAS 22 §.

Det är dock viktigt att hålla tungan rätt i mun, eftersom det finns en annan viktig sak man måste ta hänsyn till för att en uppsägning ska gå rätt till, nämligen att undersöka om det finns möjligheter till omplacering i HELA juridiska personen (alltså samtliga eventuella arbetsställen) till eventuellt lediga tjänster, enligt LAS 7 §, 2 st. Görs inte en sådan utredning kan arbetstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig och att anställningen består. När en sådan, första, omplaceringsutredning är gjord (tillräckliga kvalifikationer gäller förstås även här), vilket f ö kan ske helt utan turordning, så kommer man in på hantering enligt LAS 22 §.

Även här var det absolut öppenhet i dialogen mellan mig som företrädare och arbetsgivaren, arbetsgivaren och de berörda och mellan mig och medlemmarna.

I slutänden blev konsekvenserna att en medlem kunde erbjudas en omplacering till en ledig befattning, men på annan ort, vilket medlemmen tackade ja till. Här är det viktigt att känna till att om man tackar nej till ett skäligt (mycket vid definition av skälighetsbegreppet) omplaceringserbjudande enligt LAS 7 §, 2 st, då föreligger saklig grund för uppsägning p g a arbetsbrist.

Den andra medlemmen kunde dock inte göra anspråk på någon ledig tjänst och bedömdes inte heller ha tillräckliga kvalifikationer för omplacering enligt LAS 22 §, trots hög utbildning och mycket lång anställningstid och ytterst gedigen, bred erfarenhet. Då förelåg det för denna medlem saklig grund för uppsägning p g a arbetsbrist (Se Facklig ordlista för förklaring av begreppet arbetsbrist och mycket annat).

Dialogen mellan mig och medlemmen, medlemmen och arbetsgivaren och mig och arbetsgivaren tog dock inte slut i och med detta, utan vi diskuterade under vilka former och med vilka villkor som uppsägningen av den berörde medlemmen skulle ske och det slutade trots de tuffa omständigheterna med en lösning som samtliga kunde acceptera. Värdet av medlemskap i facket blir inte bättre tydliggjort än i en dylik situation, kan jag säga utan att gå in på detaljerna av villkoren.

Och värdet av kollektivavtal (Se t ex Vad innehåller ett kollektivavtal) blir också väldigt tydligt, dels utifrån ett inflytande- och insynsperspektiv, men än mer utifrån att bolaget p g a att de har kollektivavtal också är anslutna till Trygghetsrådet (TRR) som på ett helt annat sätt än Arbetsförmedlingen kan bistå med att: a) stötta till att hitta ett nytt, välmatchat jobb och b) tillgång till Avgångsersättning, vilket utgör ett komplement till A-kassan. Ovanpå det kommer även en peng via den inkomstförsäkring som personen har inbakad i sitt medlemskap.

Många gånger dyker det upp kritik om att det tar så lång tid att förhandla. Var går gränsen för det? Ingen gynnas av en fullkomligt godtycklig process, om man inte är för totalt godtyckliga uppsägningar, förstås. Just det, hur lång tid tog då den här processen? Den tog hela åtta (8) arbetsdagar och öppenheten från både arbetsgivaren och mig gjorde att det blev noll ryktesspridning, noll turbulens och en förankrad verksamhetsförändring där de som skulle lämna kände sig sedda och där de som skulle vara kvar förstod orsakerna till förändringen och kunde lägga krutet på att göra ett fortsatt bra jobb.

Med öppenhet och ärlighet kommer man väldigt långt. Det skapar förtroende, vilket skapar en god plattform för utveckling. När samtliga inblandade parter vet att ingen av parterna försöker att utnyttja transparensen, eller genom att försöka ljuga, hota sig till fördelar, då är förutsättningarna för en god överenskommelse på plats, där särskilt de personer som blir uppsagda kan känna sig respektfullt behandlade, trots de tuffa omständigheterna. Och till personer som försöker sig på att ljuga, eller hota i förhandlingar kan jag bara säga: Lägg av. Det kommer nästan alltid ett tillfälle när parterna möts igen och då är det absolut nödvändigt att man har bidragit till en tillitsfull relation.

Eller är jag för gammaldags i den bemärkelsen?

Ser fram emot att komma med fler goda exempel, för det finns många sådana och vi måste lyfta fram dessa. Tror att goda exempel bidrar till att ta bort fördomar om kollektivavtal, facket, om onda arbetsgivare och om krånglig arbetsrätt. Och jag vill verkligen buga för den här goda arbetsgivaren. Respekt! För glöm inte att även arbetsgivaren påverkas av en sådan här situation. Det är absolut arbetsgivarens ansvar att agera professionellt, men de är människor, precis som du och jag och det är mycket svåra samtal som ska hållas med personer som man har en både professionell och vänskaplig relation till.

Läs gärna mer om vad som kan ingå i medlemskapet i ett fackförbund, samt om de 53 förbund som finns på svensk arbetsmarknad.

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du är olämplig som förtroendevald

Jag är glad över att jag relativt tidigt i morse loggade in på Twitter. Den första dialog jag tog del av handlade nämligen om en, enligt mig, felbedömning av Kommunal som gått in och toppstyrt så att en utsedd förtroendevald blev petad (GP, lördag den 12/1, 2013).

Såg snabbt till att skriva följande status.

Glädjande nog blev det väldigt mycket skriverier om det hela, vilket är mycket angeläget då denna typ av fråga är något som lätt tenderar att de facto splittra den fackliga sfären. En dylik toppstyrning skulle dock aldrig förekomma inom något av de förbund som hör till TCO, Saco, eller Ledarna. Personen var utsedd av medlemmarna och borde i och med detta utgöra en legitim företrädare. Många enskilda kommentarer var föga förvånande ytterst negativa. Kommunal var dock på tårna på Twitter och förde mycket dialog, vilket de ska ha heder för, men de skrev också mycket om att de inte ville kommentera det enskilda fallet. Det är ju just det enskilda fallet som är så otroligt viktigt.

Självklart så bestämmer förbunden själva sina strategier, etc, och alltså i slutänden medlemmen, eftersom alla fackförbund är demokratiskt styrda organisationer. Men – och detta är viktigt – denna typ av agerande riskerar att befästa bilden av facket såsom något föråldrat och partipolitiskt förknippat. Fick jag en krona för varje gång någon har uttryckt oro över om Sveriges Ingenjörer, Jusek, Civilekonomerna, Unionen, Vision, m fl, har en partipolitisk koppling så hade jag haft en rejäl extrainkomst. Men 38 av 53 förbund är alltså utan en partipolitisk koppling! Glöm inte det.

Förbunden måste ställa sig följande fråga: Hur vill vi uppfattas? Och hur uppnår vi den målbilden?

Den andra frågan vi måste ställa oss i det här sammanhanget är: Är en person per automatik diskvalificerad från att kunna vara en kompetent företrädare för medlemmarna lokalt utifrån att, som i det här fallet, vara moderat (dock ej aktiv)?

Ni kan säkert höra en rejäl basröst för ert inre som brister ut i ett rungande “NEJ”.

Detta utgör dessutom ett perfekt exempel på hur viktigt det är att företrädare från Saco, TCO, m fl ständigt finns närvarande på Twitter och andra sociala medier för att snabbt kunna föra en dialog och kunna verka för en mer nyanserad bild av vad facket är och gör. Det finns massor med likheter mellan de många förbunden, men definitivt också en del väsentliga olikheter. Vi måste ta dialogen direkt när det dyker upp den här typen av händelser som om det får stå okommenterat riskerar att skada facket, vilket vore helt onödigt.

Det hade slutligen varit hedervärt av GP att tala med någon företrädare från TCO, eller Saco, exempelvis Eva Nordmark, eller Göran Arrius. Eller med mig.

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krossa demokratin!

Krossa demokratin och förpassa den till statsskickens sälla jaktmarker!

Eller, nej, det kommer inte på fråga.

Men det som har hänt Anna-Karin Bengtsson (Mp) och som nu har fått henne att välja att kliva av politiken är, för att skriva i klartext, åt helvete och ett alldeles för tydligt tecken på hur skör demokratin kan vara.

Det är inte okej med hot mot politiker, lika lite som mot journalister, fackligt förtroendevalda, läkare, jurister, mot någon enda person utifrån sina åsikters skull. Aldrig någonsin.

Att hota en politiker är att hota demokratin.

Att hota en journalist är att hota demokratin.

Und so weiter.

Demokratins existensberättigande ligger i att vi slutar ta den för given och talar om att vi bryr oss om den, att vi visar det i handling, att vi värnar den och visar att det aldrig är okej med hot och våld, att vi använder oss av rösträtten, lika väl som att engagera oss på olika sätt mellan valrörelserna.

Vi måste sätta ned foten mot de krafter som ligger bakom dylika hot. Det. Är. Inte. Okej.

Vad säger ni? Är det inte läge att tydligt markera att detta är oacceptabelt och det här är riktat till alla som säger sig vurma för demokratin. Dags att visa det. Det räcker inte att klicka på gilla och tro att man har gjort sitt. Tyvärr.

Vi är, exempelvis, nästan 3,5 miljoner medlemmar i facket i Sverige, i lite drygt 50 förbund. Min rekommendation är att vi kliver fram och visar vad vi tycker. Eller är vi bara ynkliga små lortar?

Det här gäller självklart oavsett partitillhörighet, så låt oss undvika att göra partipolitik av det här. (Och, som en påminnelse, samtliga fackförbund inom TCO, respektive Saco är partipolitiskt obundna)

Det gäller oss alla.

Alla.

En av många nycklar i sådana här frågor kommer att vara att personer som ligger bakom sådana här hot lagförs och döms. Punkt.

En annan är att vi vågar prata om både ideologier och sakfrågor, lite grann som jag ville lyfta fram igår.

Jag ser nu storligen fram emot att, bl. a., Agenda sätter en frågeställning kring detta tema för ett avsnitt. Ett avsnitt som endast avhandlar denna fråga, där vi slipper höra “Vi får tyvärr bryta där…”

>>> Jens Könberg på Twitter

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Arbetsmarknadens parter, lön och arbetslöshet

Lön. Ett begrepp som får det att slå gnistor oavsett politisk ideologi. Men innan vi pratar om lön och dess koppling till arbetslöshet så måste vi reda ut några saker; Vilka som är arbetsmarknadens parter, lön/lägstalöner/lägstalöneökningar, samt slutligen kopplingen mellan ingångslöner/lägstalöner och arbetslöshet.

Arbetsmarknadens parter, är det bara LO?

Anna Dahlberg skriver idag i Expressen (2012-12-09) att LO har ett ansvar för arbetslösheten och utestängning av ungdomar och invandrare från arbetsmarknaden. Vi får till att börja med inte glömma att LO inte är ensam part om att teckna kollektivavtal. Det finns bland annat en arbetsgivarpart också. En tämligen väsentlig aspekt.

Det är vidare en smula tröttsamt att “facket” alltid beskrivs i LO-termer. Ursäkta, men det finns drygt 1,2 miljoner medlemmar i TCO:s 15 förbund, drygt 630 000 medlemmar i de 22 Saco-förbunden, samt ca 90 000 medlemmar hos Ledarna. Det är osakligt att hänvisa till facket enbart i LO-termer och det beror till lika delar på dåligt arbete av redaktioner/journalister, men minst lika mycket på att icke-LO-förbunden är lite för tysta ibland.

Lön

Väldigt ofta när man pratar om lön så får man känslan av att man talar om ett enhetligt begrepp det handlar om, vilket inte är fallet. I Sverige har vi till att börja med en avtalsfrihet, medan det i vissa fall finns en kollektivavtalad lägstalönenivå som reglerar en viss del av lönesättningen. Det är dock väldigt viktigt att poängtera att det finns enormt många kollektivavtal som inte innehåller något om någon lägstalön. Att dessutom dra slutsatsen att just lägstalönerna från kollektivavtalen som är den enskilda aspekten som ligger bakom arbetslösheten, nja, det kan ni läsa mer om under den sista delrubriken. Vi har inte någon lagstadgad minimilön i Sverige. Och det ska vi fortsätta med att inte ha.

Samma princip kan sägas gälla beträffande lönehöjning, där det finns en kollektivavtalad rätt till lönerevision, men enbart i vissa fall en rätt till en individuell garanti i form av en lägsta höjning av lönen, men det finns enormt många avtal som inte innehåller någon individgaranti beträffande lönehöjning. Många samtal till vår rådgivning handlar om huruvida man ens har rätt till lönerevision och svaret är att det beror på om bolaget har kollektivavtal, eller om man som individ har det inskrivet i sitt anställningsavtal. Sedan får man naturligtvis skilja på rätt till lönerevision och rätt till en viss specificerad lönerevision.

Här ska vi inte gå in på vad som är “rätt lön”, för det kräver ett detaljerat resonemang om huruvida lönen kan sättas strikt utifrån ett marknadslöneperspektiv, om det finns inbyggda incitament i lönesättningssystemet som gör att chefer kan belönas utifrån att hålla nere lön och löneökningar (jo då, det existerar), att lönesättande chef har mandat, kopplingen mellan lön och prestation (inte så entydigt som man kan tro), oönskad personalomsättning utifrån att medarbetare säger upp sig i ett löneperspektiv/att potentiella medarbetare väljer att inte börja hos en arbetsgivare p g a lön, gravt osakliga löneskillnader redan från början, t ex mellan män och kvinnor och konsekvenser av detta i ett livslöneperspektiv och mycket annat.

Det är väl f ö på sin plats att nämna att jag anser att det är ytterst klokt att ha en individuell och differentierad lönesättning och lönerevision, med en tydlig koppling till utbildning, ansvar och prestation i förhållande till uppsatta mål, samt en koppling till hur det går för bolaget (extra relevant inom privat sektor), samt att lönen sätts i största möjliga mån utifrån en dialog mellan ansvarig chef och medarbetare.

Ska återkomma i ett annat inlägg om hur f ö högutbildade personer som presterar på topp möts av sorgliga och osakliga argument om varför just deras löner inte kan höjas och att löneökning i alldeles för många fall inte har någon koppling till vare sig prestation, ansvar, eller hur det går för bolaget.

Ingångslöner och arbetslöshet

Här ska jag inte krångla till det, utan väljer att varmt rekommendera att man tar del av det Utredarna skrivit i ämnet här i början av december. Det är alltså inte fullt så enkelt som att med bestämdhet hävda att högre ingångslön leder till högre arbetslöshet kan jag direkt antyda om.

Kontakta mig väldigt gärna via Twitter.

Tagged , , , , , , , , , , , , , ,