Category Archives: Kultur

Be mig inte ringa

Det här handlar om den som skulle kunna beskrivas i termer såsom den svage, vilket naturligtvis är ett grovt felaktigt epitet. Det handlar om den som befinner sig på gränsen mellan att behöva professionellt stöd och att klara sig alldeles utmärkt med hjälp av en vän. Om den som behöver professionellt stöd, men som aldrig skulle drömma om att våga söka det. Och det handlar lika mycket om den som inte behöver professionellt stöd, men som definitivt behöver en vän.

Vill vara mycket tydlig med att jag inte har för avsikt att bagatellisera komplexa psykologiska processer. Många gånger finns det inget som helst alternativ till att söka professionell hjälp. Alla tabun kring det måste vi gemensamt hjälpas åt med att bryta.

Det här skulle i alla fall mycket väl kunna handla om den vars flickvän dog, fem dagar efter det att hon hade fött deras barn.

Det skulle vidare kunna handla om min morbror, vars sista samtal till mig förblev obesvarat.

Och det handlar i allra högsta grad om den hjärt- och lungsjuka kvinnan, liggande på en avdelning med 7 andra, vars egna barn inte har tid att hälsa på.

Det skulle kunna handla om mig, men det gör det inte. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer att göra det.

Det handlar om en enkel sak. Det handlar till viss del om vad man säger till en person som du innerst inne vet behöver stöd, antingen utifrån att vederbörande har sagt det rakt ut (vilket är alldeles för ovanligt), eller utifrån att du råkar känna till att personens flickvän just har dött och att du, även om du inte riktigt kan sätta dig in i personens situation, ändå kan ana att personen är i ett otroligt stort behov av stöd. Exakt vilket stöd som behövs vet självklart bara den personen. Behovet kan dessutom variera från timme till timme, inte minst utifrån att det kanske finns en 1-veckas-bebis som ligger där och sprattlar i sängen efter att ha matats.

Så, vad säger du till den personen? Rannsaka dig gärna. Kanske har du aldrig varit i en situation där en familjemedlem, en vän, eller en kollega har varit i behov av just ett sådant stöd som den här personen behövde. Du kan säkert tänka dig rätt bra in i situationen ändå. Du kommer kanske att säga något i stil med “Faan, så sorgligt!”, “Shit, vad tragiskt!”, “Vad tusan skulle man göra? Vad skulle man säga?” Jag har självklart ingen aning om vad du kommer att säga, eller tänka.

Jag kommer inte heller att tala om för dig exakt vad du ska säga, för det vet jag inte. Men be aldrig personen ringa dig när personen s a s behöver det, för som en av de vänner jag själv har stöttat sa: “Du kan ju ge dig fan på att när jag väl behöver ringa någon så råkar det vara mitt i middagen, på julaftonen, eller just när de är på väg till ett dop.”

Jag kan bara rekommendera dig att du själv ringer upp personen. Bestäm träff. Laga mat. Drick vin. Drick vatten. Sitt tysta. Beklaga den eventuella förlusten (beklaga inte sorgen, vilken utgör en högst naturlig reaktion). Visa att du finns. Men säg inte att det bara är att ringa när personen behöver det. Ring. Ring igen. Hälsa på. Jag vet att det sistnämnda kan te sig vara bland det mest skräckinjagande och outhärdliga som finns, men betänk att jag nu råkar vara född och uppvuxen i Gällivare innan du dömer mig för hårt. Ta initiativ. Flera korta samtal är bättre än ett långt. Var inte heller rädd för att prata utifrån ditt perspektiv, prata om banala saker, om vardagen, våga vara spontan, t o m skämta.

Självklart hamnar man snett ibland. Vad som passar för en person kan vara en otrolig källa till irritation för en annan.

Visa att du är där, om inte varje dag, så ett par gånger i veckan, några gånger i månaden. Du kommer med stor sannolikhet att ge dig själv tydliga signaler på när det är dags att höra av dig. Lyssna på de signalerna, då kommer du inte att vänta länge innan du hör av dig nästa gång.

Var inte heller rädd för att vara fysisk, med en kram, en klapp på handen, en hand på ryggen, eller vad som passar i just det sammanhanget.

Att bistå med klassisk markservice har flera personer skrivit till mig om på Twitter, som t ex att handla, laga mat, diska, tvätta, dammsuga, plocka, ta hand om ev barn. Det kan vara ovärderligt.

Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer att dyka upp en app där du lotsas steg för steg, men vänta inte till dess, jag ber dig. Det kommer absolut att kunna vara jobbigt och du kommer kanske att känna dig osäker och klumpig men du kan vara förvissad om att alternativet – tystnaden – är avsevärt värre.

>>>Jens Könberg på Twitter

Advertisements
Tagged , , , , , ,

Diagnos: Samhället dog denna morgon

Jag vill direkt vara tydlig med att jag inte själv bevittnade nedanstående scenario, men då personen som skrev om detta på Facebook är en ytterst sansad person så litar jag till fullo på att det som beskrevs stämmer.

Följande inträffade alltså denna morgon:

Tåg krockar med bil.

Lokföraren hinner tack och lov bromsa tåget så mycket att en fullständig katastrof undviks och bilen trycks bara upp mot sidan.

En man är snabbt framme vid dörren, rycker upp den, tar fram sin mobiltelefon och, ta-da, tar bilder. Mannen går inte fram för att hjälpa kvinnan och barnen, som vid en första anblick verkar vara fysiskt oskadda.

Instagram-mentalitet in absurdum. Jag är ingen journalist, så jag inte bara tillåter mig att bli äcklad, utan väljer även att berätta om det.

Diagnos: Samhället dog denna morgon. Det finns fortfarande tid att återuppliva det.

tågolycka screendump

Tagged , , ,

Krossa demokratin!

Krossa demokratin och förpassa den till statsskickens sälla jaktmarker!

Eller, nej, det kommer inte på fråga.

Men det som har hänt Anna-Karin Bengtsson (Mp) och som nu har fått henne att välja att kliva av politiken är, för att skriva i klartext, åt helvete och ett alldeles för tydligt tecken på hur skör demokratin kan vara.

Det är inte okej med hot mot politiker, lika lite som mot journalister, fackligt förtroendevalda, läkare, jurister, mot någon enda person utifrån sina åsikters skull. Aldrig någonsin.

Att hota en politiker är att hota demokratin.

Att hota en journalist är att hota demokratin.

Und so weiter.

Demokratins existensberättigande ligger i att vi slutar ta den för given och talar om att vi bryr oss om den, att vi visar det i handling, att vi värnar den och visar att det aldrig är okej med hot och våld, att vi använder oss av rösträtten, lika väl som att engagera oss på olika sätt mellan valrörelserna.

Vi måste sätta ned foten mot de krafter som ligger bakom dylika hot. Det. Är. Inte. Okej.

Vad säger ni? Är det inte läge att tydligt markera att detta är oacceptabelt och det här är riktat till alla som säger sig vurma för demokratin. Dags att visa det. Det räcker inte att klicka på gilla och tro att man har gjort sitt. Tyvärr.

Vi är, exempelvis, nästan 3,5 miljoner medlemmar i facket i Sverige, i lite drygt 50 förbund. Min rekommendation är att vi kliver fram och visar vad vi tycker. Eller är vi bara ynkliga små lortar?

Det här gäller självklart oavsett partitillhörighet, så låt oss undvika att göra partipolitik av det här. (Och, som en påminnelse, samtliga fackförbund inom TCO, respektive Saco är partipolitiskt obundna)

Det gäller oss alla.

Alla.

En av många nycklar i sådana här frågor kommer att vara att personer som ligger bakom sådana här hot lagförs och döms. Punkt.

En annan är att vi vågar prata om både ideologier och sakfrågor, lite grann som jag ville lyfta fram igår.

Jag ser nu storligen fram emot att, bl. a., Agenda sätter en frågeställning kring detta tema för ett avsnitt. Ett avsnitt som endast avhandlar denna fråga, där vi slipper höra “Vi får tyvärr bryta där…”

>>> Jens Könberg på Twitter

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Din fega självmördare!

Självmord, eller suicid (från latinet) som jag föredrar att använda, är enormt tabubelagt och naturligtvis mycket komplext, med tanke på att orsakerna till suicid kan variera enormt, samt att det inte är lätt att med säkerhet fastställa dödsorsaken i samtliga fall.

Orsaken till att jag föredrar begreppet suicid framför självmord är den väldigt negativa klang som begreppet självmord för med sig, i ett psykologiskt, likaväl som ett kulturellt perspektiv. Ändelsen -mord antyder ju t o m en direkt brottslig handling och så sent som i veckan hörde jag ett okänt par säga följande, ordagrant: “Fy fan vad fegt det var av honom att ta (sic) självmord och bara skita i familjen.” “Mhm, djävla självmördare.”

Många av oss har en familjemedlem, en släkting, en vän, bekant, eller en kollega som har begått suicid och ändå är det så otroligt mycket svårare att prata om än när det handlar om att folk förolyckas på jobbet, eller avlider i trafikolyckor.

Min morbror begick suicid för drygt fem år sedan, 54 år gammal. Han hade gjort väldigt många försök tidigare och hade slussats mellan sjukvården, psykiatrin och kommunen i flera års tid, men det hade rått vattentäta skott mellan alla instanser vilket gjorde att åtgärdsförsöken blev futtiga och fragmenterade. Mycket sent fick han exempelvis ADHD diagnosticerat, samt skador på mag-/tarmsystemet konstaterade. Min saknad efter honom är enorm.

Nippa, som han kallades, var en fenomenal förebild när det handlade om att säga ifrån mot orättvisor och var mångfacetterad inom det idrottsliga med flera maraton, Lidingölopp, m m, bakom sig. Och alla de gånger vi lyssnade på Cornelis, som Fredrik Åkares morgonpsalm och Getinghonung à la Flamande med insikten om sakers förgänglighet och en nästan larvig romantisering av melankolin.

Och alla gånger vi pratade om film och skådespelare. Han kunde reta sig enormt på att Gene Hackman och Al Pacino satte in nya, jämna tandrader. Och alla gånger vi pratade om Marvin Hagler, Sugar Ray Robinson och Jake La Motta medan vi spelade Chicago. Och så gick du och avslutade ditt liv innan jag hann ringa tillbaka efter att du hade lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar, en dryg vecka efter att en väns flickvän hade dött i hjärnblödning, fem dagar efter att hon födde deras son. Lagen om alltings jävlighet, ey?

Du var så tävlingsinriktad att du ibland avstod från att delta av skälet att du inte skulle kunna hantera smärtan i att förlora.

Och den där gången när du hade lovat att komma och titta på en fotbollsmatch så kom du precis när matchen började och gick därifrån med en knuten näve höjd i luften när du sett mig göra 1-0-målet mot Hornskroken efter bara ett par minuters spel.

Och den julen när vi tittade på en Norén-pjäs innan vi gick till mormor med varsin dubbelsnaps innanför västen. Vältajmat var kanske inte det ord som bäst beskriver den situationen.

Men jag vet också alla samtal mitt i natten till framförallt dina systrar, min moster och min mamma och dessutom till din mor, min mormor. Alla anklaganden, alla fördömanden, all besvikenhet, alla gånger du ramlade av cykeln på fyllan och slog hål i skallen, alla gånger du lämnade en tusenlapp i dricks på krogen trots att du inte hade råd med det, alla stökiga förhållanden, alltid med en intensiv passion som grundbult.

Jag saknar dig så otroligt mycket, Nippa.

Och jag minns den gången, det kan ha varit 1979, eller 1980, runt jul, när pappa satte sin varma hand på min nacke i soffan och han visade ett foto på dig och berättade att det kunde vara den sista bilden som var tagen på dig, eftersom du hade försökt att ta ditt liv och hade blivit upphittad i en snödriva. Något jag aldrig hann säga till min pappa var hur mycket jag respekterade att han berättade det för mig medan alla andra höll fullkomligt tyst om vad som hade hänt. Jag vill inte att någon ska behöva smaka på den tystnaden, men vill än mer att samhället – och alla som är en del av samhället – blir mycket bättre på att sätta in tidiga, samordnade insatser och att vi alla i skolan och i andra forum får lära oss mycket mer om vad suicid/självmord är och vad som kan ligga bakom det och hur det kan förhindras.

Antalet dödsfall i suicid har totalt sett minskat sedan 1980, vilket är mycket glädjande, men för den yngsta åldersgruppen, 15-24 år, har inte någon minskning skett, vilket oroar mig. Naturligtvis kan det vara svårare att få en minskning i den åldersgruppen utifrån att det är den åldersgrupp med lägst förekomst av suicid. Men faktum kvarstår, det finns inte alls samma mönster med en minskning i den åldersgruppen som för de andra åldersgrupperna. Viktigt f ö att se på siffrorna inte bara i absoluta termer, alltså i antal, utan även i relation till folkmängden. Det gängse begreppet för det är självmordstal (SM-tal), där antalet sätts i förhållande till 100000 personer, som självklart kan utgöra hela, eller delar av hela gruppen.

Här finner du information om hur vanligt det är med att begå suicid, uppdelat i olika åldersgrupper, för Stockholm och hela Sverige, från 2010.

Och här finner du information om hur vanligt det är med att göra suicidförsök, även här uppdelat i olika ålderskategorier och med uppgifter för Stockholm och Sverige i sin helhet. Notera särskilt den dramatiska ökningen i den yngsta åldersgruppen, 15-24 år och att den ökningen är än brantare för unga flickor/kvinnor. Och detta gör statistiken över suicid i den åldersgruppen än mer alarmerande, till stor del för att en faktor som s a s predicerar suicid är tidigare suicidförsök.

Uppmanar politiker och andra beslutsfattare att, för att skriva i klartext, ge fan i att blunda för det här. Uppmanar skolledare och lärare att lära sig mer om suicid och suicidprevention. Uppmanar socialtjänst, polis, psykiatri, sjukvård, m fl, att samverka för att förhindra suicid. Det är ERT ansvar att åstadkomma en förändring. Och det är självklart även mitt ansvar.

Här finner du bra information från Nationellt Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (dock kommer råden i omvänd ordning).

Tipsar även om Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandes stöd – SPES.

Kom ihåg att det inte finns något fegt med att ta sitt eget liv, utan det är något som ofta sker utifrån en djup grad av hopplöshet och där det kan finnas otroligt många orsaker till att personen fattar ett så drastiskt beslut. Men det finns inget fult med det. Det är bara djupt sorgligt och många gånger så otroligt onödigt.

Tagged , , ,

Vändkorset, en spärr

Ett äldre par i 85-årsåldern stod och försökte ta sig igenom spärren i Märsta för att komma ut från pendeln, men vändkorset där de försökte komma igenom kärvade för dem, så de lyckades inte ta sig ut. Minst 20 personer tog ändå precis det vändkorset för att komma in till pendeln trots deras kämpande. De två första knuffade t o m bort dem och den första grymtade på köpet “Flytta er”.

Jag vet inte hur det är med er, men så ser det fan inte ut i #mittsverige, så jag såg till att gå fram till dem och fråga om de behövde hjälp att komma ut och märkte då att de båda som lök på laxen (vilket jag tidigare trodde var något positivt – Det innehöll ju lök, för tusan hakar!) hade rejäla problem med synen, så jag satte mannens hand på min axel och sa “Följ mig, så leder jag er ut” och gick ut med dem genom barnvagnsspärren längre fram.

Allt börjar inte i det lilla, men väldigt mycket kan faktiskt göra det. Det mesta kan ordnas bara vi lyfter blicken för en sekund och inser att vi inte är världens navel.

Men hade jag missat pendeln, då hade det varit en annan femma!

Vad säger ni, vad är det som ligger bakom sådana här mekanismer och vad kan vi göra åt dem? Bring it!

Krönika om Rinkeby, vänskap och öppenhet

Känner mig nästan tvingad att lägga ut denna på nytt (den skrevs i sptember 2010), oavsett att jag sedan juli i fjol inte längre bor kvar i Byn. Jag kan därmed inte ta emot besökare där. Men låt oss åka dit tillsammans, så kan vi träffa t ex en av mina goda vänner som bor där och som jag träffar alldeles för sällan. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess, som t ex att min älskade mormor har hunnit gå bort.

September är en fin månad, oavsett ett valresultat som hade själve hin håle haft några flottiga fingrar med i spelet.

Utsikten från min balkong är i vanlig ordning ofattbart vacker. Den balkong som är belägen i Rinkeby, ca en mil nordväst om Stockholm. Och i december blir det tio år i Byn, detta jubileumsår, då jag fyllt fyrtio och har bott arton år i Stockholm.

Jag har hunnit glömma bort att gratulera mormor på 81-årsdagen och har ännu inte skickat ut tackkort till de 63 gästerna som deltog på min fest på Debaser Medis, Cocktailbaren, den 28/8. Det kommer. Precis som det kommer att dyka upp bilder från den underbara kvällen.

Hur som helst, denna sjukdag har jag något allvarligt att säga till er. Det är en fråga, för att skriva i klartext. Flera frågor.

Umgås du privat med någon av s k utländsk härkomst?

Känner du och umgås du regelbundet med någon s k hbt (homo-, hi-, eller könsöverskridande)-person?

Hur mycket bedömer du en person efter var vederbörande bor?

Varför tror ni att personer med utländskt klingande namn måste söka 5-6 gånger fler jobb bara för att bli kallad till intervju (och den länken hittade jag inte, typiskt nog)?

Denna visar 50 % större chans för person med svenskklingande namn att bli kallad till intervju.

Och denna visar liknande resultat, oavsett yrke. Enda undantaget var lärare.

Det skrämmer mig att många, åtminstone inofficiellt, kommer att svara: nej, nej, mycket och dålig kompetens.

Kanske är jag larvig, men jag är djävligt stolt över att jag känner folk från över 40 länder, att jag känner och umgås med ett tjugotal hbt:are, varav några har valt att komma ut inför mig.

Bor du i Djursholm? På Norr Mälarstrand? Grattis, men jag ler inte lyckligt framför dig och sätter inga likhetstecken mellan var du bor och vem du är.

Efter snart ett decennium i Rinkeby får jag fortfarande motivera varför jag bor här. Det gäller kaukasier, likaväl som gentemot sydamerikaner och nordafrikaner. Det har hänt att kvinnor jag har dejtat har backat ur då de förstod att Spånga betydde Rinkeby. Och visst kunde jag ibland medvetet slira lite på sanningen.

En taxichaufför från Libanon frågade mig om jag var ryss, ukrainare, polack, kroat, eller bara en blek chilenare. “Jag skole alri bo i Rinkibi. Det e for många innvanndrare der.” Och hon fortsatte “Ja skole inte tjenna mej fri. Forstår dy?”

Och jag förstår. I Rinkeby råder en hård social kontroll. Men vad är det som har lett fram till att det har blivit såhär, att svenskar flyttat bort och att varannan (helt egenupplevda data och värdet som tillskrivs detta påstående får därmed anpassas efter det) taxichaufför säger att de aldrig tar körningar till, eller från Rinkeby. Samtidigt har jag aldrig behövt vänta länge på en bil och inte heller blivit nobbad att köras till Byn. Och ni som känner mig vet att jag (tyvärr) kunde ha cashat upp en etta på Odenplan 2010 för de pengar jag lagt privat på taxi.

Min sista fråga gör mig genuint ledsen, då det finns så grymt många duktiga läkare, systemvetare, civilingenjörer, civilekonomer, beteendevetare som får hela sin utbildning och yrkeserfarenhet ifrågasatt bara sådär, varav många satt bakom ratten i någon av alla de taxibilar jag åkte med.

Nej, jag blir inte ledsen. Jag blir förbannad. Det är nämligen ett enormt resursslöseri. Tillvarata invandrade akademikers kompetens (jag vill egentligen stryka “invandrade”) skriver Saco om här och ett seminarium anordnas den 15/5 om tankar kring en ny svensk modell.

Dilemmat är att vi s k svenskar vill veta vad vi får. Kaka söker maka. Högt i tak? Ja, så länge vi tycker lika och beter oss som en i flocken. Dilemmat är att Sverige sticker ut i negativ mening när det gäller hur tjänster tillsätts. Vad som styr? Kontakter, förstås. Kompetens kan beskrivas som ett rikt kontaktnät. Naturligtvis är kontakter inte något negativt, men integration är något som börjar inifrån. Och varför ska vi över huvud taget se på folk som att de omedelbart kommer att ställa till problem och vara “tärande”, precis som arbetslösa och sjuka.

Jag sätter en årslön på att vi skulle ha avsevärt mindre mobbning och långtidssjukskrivningar om vi hade högre i tak, slutade snacka skit om varandra och släppte ut mer ilska, besvikelse, sorg och glädje, innan det byggs upp och skapas djupa konflikter och mobbning. Jag vill vara MYCKET tydlig med att jag inte ser mobbning som en konflikt, utan i likhet med Olweus ser jag mobbning som ett övergrepp. Naturligtvis innebär inte det att mobbning kan ha sitt ursprung i en konflikt, men mobbningen är och förblir ett övergrepp.

Jag ber om ursäkt över att detta blev längre än jag hade tänkt och att jag från sjuksängen har varit slarvig med att använda referenser.

Var lite mer öppen och outside-the-box-mässig. Det kommer vi att tjäna på, individuellt, organisatoriskt, likaväl som ur ett samhällsperspektiv.

Och för i helvete, kom och hälsa på i Rinkeby, så ska jag visa hur fint det är, utan att för en mikrosekund hymla om att det finns negativt också.

Med kärlek/Il cane brutto, a k a El Perro Feo, a k a Ugly Dog, a k a Niki Laudas flint, som numer befinner sig i Märsta. Min onkel sa följande: “Vilken tur att ni inte bor i det där ghettot, vahettere, i Valsta.” “Men onkel, vi bor ju i just Valsta.” “Aha, då är det ju i den finare delen av Valsta.” Well, well, well.

Tagged , , , , , , , , , , , ,