Be mig inte ringa

Det här handlar om den som skulle kunna beskrivas i termer såsom den svage, vilket naturligtvis är ett grovt felaktigt epitet. Det handlar om den som befinner sig på gränsen mellan att behöva professionellt stöd och att klara sig alldeles utmärkt med hjälp av en vän. Om den som behöver professionellt stöd, men som aldrig skulle drömma om att våga söka det. Och det handlar lika mycket om den som inte behöver professionellt stöd, men som definitivt behöver en vän.

Vill vara mycket tydlig med att jag inte har för avsikt att bagatellisera komplexa psykologiska processer. Många gånger finns det inget som helst alternativ till att söka professionell hjälp. Alla tabun kring det måste vi gemensamt hjälpas åt med att bryta.

Det här skulle i alla fall mycket väl kunna handla om den vars flickvän dog, fem dagar efter det att hon hade fött deras barn.

Det skulle vidare kunna handla om min morbror, vars sista samtal till mig förblev obesvarat.

Och det handlar i allra högsta grad om den hjärt- och lungsjuka kvinnan, liggande på en avdelning med 7 andra, vars egna barn inte har tid att hälsa på.

Det skulle kunna handla om mig, men det gör det inte. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer att göra det.

Det handlar om en enkel sak. Det handlar till viss del om vad man säger till en person som du innerst inne vet behöver stöd, antingen utifrån att vederbörande har sagt det rakt ut (vilket är alldeles för ovanligt), eller utifrån att du råkar känna till att personens flickvän just har dött och att du, även om du inte riktigt kan sätta dig in i personens situation, ändå kan ana att personen är i ett otroligt stort behov av stöd. Exakt vilket stöd som behövs vet självklart bara den personen. Behovet kan dessutom variera från timme till timme, inte minst utifrån att det kanske finns en 1-veckas-bebis som ligger där och sprattlar i sängen efter att ha matats.

Så, vad säger du till den personen? Rannsaka dig gärna. Kanske har du aldrig varit i en situation där en familjemedlem, en vän, eller en kollega har varit i behov av just ett sådant stöd som den här personen behövde. Du kan säkert tänka dig rätt bra in i situationen ändå. Du kommer kanske att säga något i stil med “Faan, så sorgligt!”, “Shit, vad tragiskt!”, “Vad tusan skulle man göra? Vad skulle man säga?” Jag har självklart ingen aning om vad du kommer att säga, eller tänka.

Jag kommer inte heller att tala om för dig exakt vad du ska säga, för det vet jag inte. Men be aldrig personen ringa dig när personen s a s behöver det, för som en av de vänner jag själv har stöttat sa: “Du kan ju ge dig fan på att när jag väl behöver ringa någon så råkar det vara mitt i middagen, på julaftonen, eller just när de är på väg till ett dop.”

Jag kan bara rekommendera dig att du själv ringer upp personen. Bestäm träff. Laga mat. Drick vin. Drick vatten. Sitt tysta. Beklaga den eventuella förlusten (beklaga inte sorgen, vilken utgör en högst naturlig reaktion). Visa att du finns. Men säg inte att det bara är att ringa när personen behöver det. Ring. Ring igen. Hälsa på. Jag vet att det sistnämnda kan te sig vara bland det mest skräckinjagande och outhärdliga som finns, men betänk att jag nu råkar vara född och uppvuxen i Gällivare innan du dömer mig för hårt. Ta initiativ. Flera korta samtal är bättre än ett långt. Var inte heller rädd för att prata utifrån ditt perspektiv, prata om banala saker, om vardagen, våga vara spontan, t o m skämta.

Självklart hamnar man snett ibland. Vad som passar för en person kan vara en otrolig källa till irritation för en annan.

Visa att du är där, om inte varje dag, så ett par gånger i veckan, några gånger i månaden. Du kommer med stor sannolikhet att ge dig själv tydliga signaler på när det är dags att höra av dig. Lyssna på de signalerna, då kommer du inte att vänta länge innan du hör av dig nästa gång.

Var inte heller rädd för att vara fysisk, med en kram, en klapp på handen, en hand på ryggen, eller vad som passar i just det sammanhanget.

Att bistå med klassisk markservice har flera personer skrivit till mig om på Twitter, som t ex att handla, laga mat, diska, tvätta, dammsuga, plocka, ta hand om ev barn. Det kan vara ovärderligt.

Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer att dyka upp en app där du lotsas steg för steg, men vänta inte till dess, jag ber dig. Det kommer absolut att kunna vara jobbigt och du kommer kanske att känna dig osäker och klumpig men du kan vara förvissad om att alternativet – tystnaden – är avsevärt värre.

>>>Jens Könberg på Twitter

Advertisements
Tagged , , , , , ,

11 thoughts on “Be mig inte ringa

  1. Underbar text! Får tårar i ögonen för det väcker minnen till liv…

    Förlorade en vän för snart två år sen och jag kände mig ensammast i hela världen med min sorg just den då. Men så ringde telefonen. Min bästa vän i andra änden. Det första hon frågar är – “Hur mår du? Jag finns här”. Hon väntade, lät mig ta in det hon sa och sen… Allt släppte. Jag grät, jag pratade, hon skämtade, jag skrattade genom tårarna och så där höll det på. I många samtal, i så många faktiskt att tårarna tog slut och jag kunde andas igen.

    • Blir väldigt glad över de fina orden om texten, stort tack! Och tack för att du dessutom berättade om din egen erfarenhet. Otroligt härligt, mitt i en så fruktansvärd situation, att bli kontaktad på just det sättet. Flera personer har via Twitter skrivit om exakt den där aspekten, att man visar att man finns, att man vågar vara tyst, att man vågar låta dig kliva in i samtalet.

  2. Peder Olsson says:

    Fint skrivet! Jag vet när jag själv var i kris att jag inte gillade när vänner sa “vet inte vad jag ska säga”. I mina öron lät det då som om det var dem som hade det svårt. Så jag sa efteråt: säg precis vad som helst förutom att du inte vet vad du ska säga. Dra ett dåligt skämt. Men hör av dig, hälsa på – precis som du skrev. Det betyder så oerhört mycket.

    • Tack för de uppskattande orden och bra att få ännu en persons inifrån-perspektiv. Hoppas att några fler personer ska våga vara mer raka i liknande situationer, att man vågar prata om vardagen, om det banala, att man vågar skämta och absolut inte bara lägga huvudet på sned, vilket är det värsta jag vet för egen del. Sov gott!

  3. Ylva says:

    Hur nära vänner ska en vara innan för att det inte ska kännas… fel och påträngande? Okej om det är en nära släkting eller bästa kompisen, men om det är mer avlägset, hur ska en göra då?

    • Önskar att jag kunde ge ett entydigt svar, men jag skulle hellre ringa och göra bort mig än att inte ringa. Man kan ju säga något i linje med att man t ex beklagar förlusten och att du undrar om du kan göra något. Sedan blir det ju självklart svårare att ta sådana initiativ som jag skrev om i inlägget utifrån att man kanske inte har lika naturliga umgängesytor med personen i fråga, men jag tycker att det alla gånger är bättre att ringa/visa att man finns, än att inte göra det.

  4. Reblogged this on Otacksamma Föräldern and commented:
    Återigen händer det! Någon skrider till handling. Till denna post är det strikt förbjudet att trycka på gilla-knappen. Plocka istället genast upp telefonen AFK och ring den där viktiga personen, eller ännu hellre gå hem till hen och sitt sådär tyst tillsammans som bara ni kan göra som känner varandra. Tyst samförstånd är svårslaget.

  5. Att trycka på gilla-knappen blir liksom en alltför stor motsägelse av innebörden i denna text. Av egen erfarenhet (förlusten av ett litet barn) kan jag bara instämma helt och fullt. Tack för att du använder ett socialt medium till att uppmana människor att bete sig socialt, det ger mig hopp om livet.

    • Jag beklagar verkligen å det allra djupaste förlusten av ditt barn. Och varmt tack för dina ord i övrigt och tror väldigt starkt på att använda sociala medier på ett i ordets ursprungliga bemärkelse socialt vis och inte som någon megafon.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: