Den som är blyg får skylla sig själv!

Igår morse intervjuades Eva Rydberg i TV 4 och hon berättade om att hon i grunden var en väldigt blyg person. Inget supermärkligt med det, förstås, men det väckte många minnen från min egen uppväxt till liv, där jag under en lång tid hade en direkt paralyserande blyghet, men som jag ändå på något vänster oftast lyckades dölja.

En blyghet som nog ingen idag tror att jag någonsin har haft. “Jens? Han har lika mycket blyghet i kroppen som en nykterist har alkohol i sitt blodomlopp.” Och jag kan ha viss förståelse för att många inte kan tro något sådant om mig.

En blyghet jag har haft som min fiende och som har fått mig att under universitetsstudierna ställa ultimatum till mig själv: “Idag ställer du MINST en fråga på seminariet, punkt slut”.

En blyghet som för mig har varit vad Rastapopolous var för Tintin – någon att ständigt bekämpa och aldrig glömma bort att han finns.

En blyghet som fick mig att sitta i över tre timmar bredvid en tjej, som jag visste tyckte om mig, utan att säga ett enda ord. Hur det gick? Take a guess. “Jens, eh, han är ganska seg.”

En blyghet som (nej, detta är inte en upprepning) fick mig att sitta i över fem timmar bredvid en tjej som jag med än större säkerhet visste att hon tyckte om mig och under denna ytterst plågsamma eon lyckades jag inte ens få fram en harkling. Hur det gick? Kasta tärningarna i sjön för svar. “Jens verkar inte vara speciellt intresserad av mig, så det får vara.”

En blyghet som fick mig att abrupt lämna en disputationsfest 1998 (möjligen 1999) utan att ens säga tack och hej till värden och dessutom ljuga ihop att jag blev magsjuk OCH på kuppen även involvera en vän/f d kollega i lögnen genom att få denne att tala om för värden att jag blev magsjuk. D’oh! Och då var jag trots allt 28 år.

Och gissa om jag har lyssnat på nedanstående refräng många gånger:

“Shyness is nice, and
Shyness can stop you
From doing all the things in life
You’d like to”/The Smiths, “Ask Me”

Att skriva om det här får känslorna från alla de tillfällen jag upplevt blyghetens gravitation att kliva fram. Blockeringen, frustrationen, rädslan och en önskan om att bli bortspolad, rent ut sagt bortraderad på studs. Tankarna som snurrade med en hastighet som i vindterminologi hade kunnat resultera i en tornado på nivå 5. “Säg att du tycker om henne.” “Lägg armen om henne.” “Ta tag i hennes hand.” “Kyss henne.” “Kom igen nu, Jens, jag sa, kom igen nu för i helvete.” “Din satans nolla, är du verkligen såhär värdelös?” “Du är en feg idiot!” “Prata med dem, ställ en fråga, var nu artig!” “Nu kan du säga något. Nu. Nu. NU!”

En blyghet jag många gånger har överkompenserat gravt för.

En blyghet jag har förstått vartefter att även pappa hade. Minns tydligt en sommardag uppe i Gällivare runt 1989 när jag låg och läste Boris Vians “Dagarnas skum” och så klev pappa in på rummet och sa “Kom, kom fort, det är en afrikansk man på altanen och han snackar bara engelska.” Jag hann bara komma ut och sätta mig ned och presentera mig så började pappa prata oavbrutet med mannen. Den djäveln behövde bara ett trygghetsalibi.

En blyghet jag idag trots allt är otroligt tacksam över, för den har fått mig att iaktta, den har fått mig att lyssna noga, den har fått mig att inte ta vissa saker för givna. Den har fått mig att ta upp kampen mot något som jag genuint trodde var en omöjlighet att ens kunna göra ett försök till att bemöta och jag vet att om jag skulle sluta att exponera mig för sociala sammanhang så finns det en risk att jag skulle kunna återfalla till den blyge Jens. Nåja.

Nu har jag dock förmånen att få ha ett arbete där jag ges tillfälle att utmana blygheten varenda dag, så risken är nog trots allt mikroskopisk. Och iakttagelseförmågan finns fortfarande där, vilket gör att det inte är helt enkelt att bluffa för mig. Det sistnämnda är dock inte enbart positivt, eftersom det kan leda till en grav cynism!

Och nej, jag tycker självklart inte att den som är gravt blyg har sig själv att skylla. Jag menar inte heller att alla blyga ska kämpa för att bli oblyga. Blyghet är något naturligt för väldigt många och därmed inte någonting som med automatik måste bekämpas.

För min egen del var blygheten dock på väg att låsa in mig i en fälla under de tidiga och sena tonåren och var därmed mer eller mindre tvungen att göra ett försök till att utmana mig själv genom bl. a. att exponera mig för situationer där jag tidigare hade varit väldigt tyst, eller känt mig rejält obekväm, samt göra ett försök till att omstrukturera de tankar jag hade, t ex att vända ett nästintill katastrofierande tankemönster till något avsevärt mer neutralt.

Jag kunde gå in i en situation med de tvärsäkra tankarna om att jag inte skulle komma att säga ett ord, att jag med säkerhet skulle må dåligt och att jag tveklöst skulle vara tvungen att snabbt dra därifrån och att folk skulle tänka att jag var en mesig idiot. Det underlättade inte med alla dessa självuppfyllande profetior, om jag säger så.

Och blyg, eller snarare introvert, det är jag naturligtvis fortfarande. En blyg viol som iakttar dig noga. Lyssnar. Smider ränker. Som ibland behöver ladda sina batterier i avskildhet, medan du kanske laddar dem genom umgänge.

Advertisements
Tagged , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: