Din fega självmördare!

Självmord, eller suicid (från latinet) som jag föredrar att använda, är enormt tabubelagt och naturligtvis mycket komplext, med tanke på att orsakerna till suicid kan variera enormt, samt att det inte är lätt att med säkerhet fastställa dödsorsaken i samtliga fall.

Orsaken till att jag föredrar begreppet suicid framför självmord är den väldigt negativa klang som begreppet självmord för med sig, i ett psykologiskt, likaväl som ett kulturellt perspektiv. Ändelsen -mord antyder ju t o m en direkt brottslig handling och så sent som i veckan hörde jag ett okänt par säga följande, ordagrant: “Fy fan vad fegt det var av honom att ta (sic) självmord och bara skita i familjen.” “Mhm, djävla självmördare.”

Många av oss har en familjemedlem, en släkting, en vän, bekant, eller en kollega som har begått suicid och ändå är det så otroligt mycket svårare att prata om än när det handlar om att folk förolyckas på jobbet, eller avlider i trafikolyckor.

Min morbror begick suicid för drygt fem år sedan, 54 år gammal. Han hade gjort väldigt många försök tidigare och hade slussats mellan sjukvården, psykiatrin och kommunen i flera års tid, men det hade rått vattentäta skott mellan alla instanser vilket gjorde att åtgärdsförsöken blev futtiga och fragmenterade. Mycket sent fick han exempelvis ADHD diagnosticerat, samt skador på mag-/tarmsystemet konstaterade. Min saknad efter honom är enorm.

Nippa, som han kallades, var en fenomenal förebild när det handlade om att säga ifrån mot orättvisor och var mångfacetterad inom det idrottsliga med flera maraton, Lidingölopp, m m, bakom sig. Och alla de gånger vi lyssnade på Cornelis, som Fredrik Åkares morgonpsalm och Getinghonung à la Flamande med insikten om sakers förgänglighet och en nästan larvig romantisering av melankolin.

Och alla gånger vi pratade om film och skådespelare. Han kunde reta sig enormt på att Gene Hackman och Al Pacino satte in nya, jämna tandrader. Och alla gånger vi pratade om Marvin Hagler, Sugar Ray Robinson och Jake La Motta medan vi spelade Chicago. Och så gick du och avslutade ditt liv innan jag hann ringa tillbaka efter att du hade lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar, en dryg vecka efter att en väns flickvän hade dött i hjärnblödning, fem dagar efter att hon födde deras son. Lagen om alltings jävlighet, ey?

Du var så tävlingsinriktad att du ibland avstod från att delta av skälet att du inte skulle kunna hantera smärtan i att förlora.

Och den där gången när du hade lovat att komma och titta på en fotbollsmatch så kom du precis när matchen började och gick därifrån med en knuten näve höjd i luften när du sett mig göra 1-0-målet mot Hornskroken efter bara ett par minuters spel.

Och den julen när vi tittade på en Norén-pjäs innan vi gick till mormor med varsin dubbelsnaps innanför västen. Vältajmat var kanske inte det ord som bäst beskriver den situationen.

Men jag vet också alla samtal mitt i natten till framförallt dina systrar, min moster och min mamma och dessutom till din mor, min mormor. Alla anklaganden, alla fördömanden, all besvikenhet, alla gånger du ramlade av cykeln på fyllan och slog hål i skallen, alla gånger du lämnade en tusenlapp i dricks på krogen trots att du inte hade råd med det, alla stökiga förhållanden, alltid med en intensiv passion som grundbult.

Jag saknar dig så otroligt mycket, Nippa.

Och jag minns den gången, det kan ha varit 1979, eller 1980, runt jul, när pappa satte sin varma hand på min nacke i soffan och han visade ett foto på dig och berättade att det kunde vara den sista bilden som var tagen på dig, eftersom du hade försökt att ta ditt liv och hade blivit upphittad i en snödriva. Något jag aldrig hann säga till min pappa var hur mycket jag respekterade att han berättade det för mig medan alla andra höll fullkomligt tyst om vad som hade hänt. Jag vill inte att någon ska behöva smaka på den tystnaden, men vill än mer att samhället – och alla som är en del av samhället – blir mycket bättre på att sätta in tidiga, samordnade insatser och att vi alla i skolan och i andra forum får lära oss mycket mer om vad suicid/självmord är och vad som kan ligga bakom det och hur det kan förhindras.

Antalet dödsfall i suicid har totalt sett minskat sedan 1980, vilket är mycket glädjande, men för den yngsta åldersgruppen, 15-24 år, har inte någon minskning skett, vilket oroar mig. Naturligtvis kan det vara svårare att få en minskning i den åldersgruppen utifrån att det är den åldersgrupp med lägst förekomst av suicid. Men faktum kvarstår, det finns inte alls samma mönster med en minskning i den åldersgruppen som för de andra åldersgrupperna. Viktigt f ö att se på siffrorna inte bara i absoluta termer, alltså i antal, utan även i relation till folkmängden. Det gängse begreppet för det är självmordstal (SM-tal), där antalet sätts i förhållande till 100000 personer, som självklart kan utgöra hela, eller delar av hela gruppen.

Här finner du information om hur vanligt det är med att begå suicid, uppdelat i olika åldersgrupper, för Stockholm och hela Sverige, från 2010.

Och här finner du information om hur vanligt det är med att göra suicidförsök, även här uppdelat i olika ålderskategorier och med uppgifter för Stockholm och Sverige i sin helhet. Notera särskilt den dramatiska ökningen i den yngsta åldersgruppen, 15-24 år och att den ökningen är än brantare för unga flickor/kvinnor. Och detta gör statistiken över suicid i den åldersgruppen än mer alarmerande, till stor del för att en faktor som s a s predicerar suicid är tidigare suicidförsök.

Uppmanar politiker och andra beslutsfattare att, för att skriva i klartext, ge fan i att blunda för det här. Uppmanar skolledare och lärare att lära sig mer om suicid och suicidprevention. Uppmanar socialtjänst, polis, psykiatri, sjukvård, m fl, att samverka för att förhindra suicid. Det är ERT ansvar att åstadkomma en förändring. Och det är självklart även mitt ansvar.

Här finner du bra information från Nationellt Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (dock kommer råden i omvänd ordning).

Tipsar även om Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandes stöd – SPES.

Kom ihåg att det inte finns något fegt med att ta sitt eget liv, utan det är något som ofta sker utifrån en djup grad av hopplöshet och där det kan finnas otroligt många orsaker till att personen fattar ett så drastiskt beslut. Men det finns inget fult med det. Det är bara djupt sorgligt och många gånger så otroligt onödigt.

Advertisements
Tagged , , ,

6 thoughts on “Din fega självmördare!

  1. E says:

    Fint skrivet, jag delar det vidare på twitter. Det är ett ämne som inte ska vara tabu att prata om

  2. Sigrun Malm says:

    Jag håller helt med om att man måste prata mer om detta. Jag tror de flesta med några år på nacken känner någon som antingen tagit sitt liv eller som har någon närstående som gjort det. I min lilla grundskoleklass, 22 stycken har två tagit sitt liv. Den ena var bara 16 år. Jag kommer i håg den fruktansvärda förtvivlan hans mor öste över mig. Min mamma hade bjudit hem dom, men pojkens mamma orkade inte gå in från bilen och hon ville att jag som kände sonen skulle komma ut. Jag gick ut och mötte en vuxen kvinna (som jag inte kände mer än helt yrligt) i fullständig upplösning: “Varför, varför, säg mig varför han gjorde detta” grät hon ner mig med. Det var en otroligt stark upplevelse. Och inga svar fanns. Jag kommer i håg att jag trots den jobbiga situationen tyckte det var oerhört stark av mamma att bjuda hem dom, för ingen i den lilla hålan jag bodde ville röra vid ämnet och låtsade nog mest som det regnade.
    Viktigt, men svårt tema att prata om.

  3. Vad gäller snacket om feghet tror jag det är en blandning av brist på förmåga att förstå handlingen och tillståndet som föregår den, och kanske är det till en del försvar av oss själva inför ännu mörkare tankar också. Ett slags impuls att projicera på den som tagit livet av sig, snarare än att fråga sig om man kunde gjort något (vilket man oftast inte kan, men det är inte alltid helt lätt att övertyga sig själv om). Sorgen efter en närstående som dött för egen hand är en av de värsta formerna som finns, särskilt om man fastnar i frågeställningar om varför? Lite i de banorna funderar åtminstone jag runt det hela, utan att göra anspråk på att besitta någon fullständig sanning om det hela.

    Stark text.

    Tack.

    • Stort tack för det, Björn och i vanlig ordning skarpa funderingar från dig.

      Just det där har jag sett så många gånger i samband med sorg generellt, att många misstar sin egen rädsla för respekt och verkar fundera/agera i termer av “De vill nog bara vara ifred”, när det skulle betyda så mycket att man bara visar sig.

      Och som sagt, det är så känsligt för många, att det många gånger dyker upp riktigt upprörda känslor, att det särskilt i samband med suicid är något som ska hållas strikt inom familjen. Och att man, som du säger, lätt skuldbelägger sig själv. Vad kunde jag ha gjort? Missade jag signalerna? Ignorerade jag signalerna?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: