Ode till minnet, vår alldeles egna sagobok

Det finns dagar då man mest undrar om allt är en enda lång sagobok. Ens egen och andras. Steget är inte långt till att tänka i termer av Mark Twain: “I have been through some terrible things in my life, some of which actually happened.” Eller som ett flertal taxichaufförer har yppat i förtroende, att den där arbetstidsloggen de för, att den är rena sagoboken.

Ja, jag åker taxi. För ofta. Men tack vare alla dessa resor så kommer jag att kunna skriva en novell som enbart handlar om dessa resor, samt från min tid på Texaco Bredäng, som sedermera blev till Preem.

Men nu hoppar jag bort från det denna aftonpost skulle handla om, nämligen om minnet och om hur mycket vi tar det för givet. Ikväll såg jag “Todo sobre mi madre” (Allt om min mamma), av Pedro Almodóvar och jag kunde svära på att jag trodde att jag hade inbillat mig att jag hade sett den tidigare. Det tog mig ca en kvart, tjugo minuter, innan det vid en central scen gick upp för mig att ja, visst fan har jag sett den. Och mindes skönt nog väldigt mycket av återstoden av filmen. En fantastisk film, för övrigt.

Men det understryker verkligen två saker:

1. Minnet är en sjudjävla gåva, som vi tar för given, så länge det funkar. Inte att undra på att många dementa personer blir så arga i sin frustration, m m.

2. Återgivningen av en händelse är extremt subjektiv. “There are various eyes. Even the Sphinx has eyes: and as a result there are various truths, and as a result there is no truth.”/Nietzsche.

Vi präglas så mycket av vilka vi är, med tidigare erfarenheter, med kultur, beroende på stressnivå och stresstålighet och en massa andra saker, så det innebär att så fort någon säger att “Nä, nä, nä, så här var det” ska man vara på sin vakt när det gäller den personens tvärsäkert sanna återgivning av en händelse.

Jag hade själv ett solklart minne av en isolerad replik från “Octopussy”, en James Bond-film, för den som minns Bond från tiden då Bond antingen var Connery, eller Moore. I denna film var det Moore och repliken som jag var stensäker att jag kunde minnas löd “Pisagaroska”, som en skurk uttalade när Bond hade lyckats ta sig ur en knepig situation. Så såg jag om den och inte fan sas det något “Pisagaroska”, inte, utan han sa något i stil med “Jahai”. Tror jag. För nu var det länge sedan.

Och andra saker kan sitta hur bensäkert som helst, som till exempel att huvudstaden i Lesotho heter Maseru och att den i Swaziland heter Mbabane. Blev desto mer förskräckt i förmiddags, när jag gick igenom delstatshuvudstäderna i USA och prickade in ynka 3 av 50. En av de korrekta var dessutom sprungen ur en fullständig chansning.

“Har jag fått alzheimers?”

“Ska jag ringa sjukvårdsupplysningen?”

Tankarna spred sig som ett lämmeltåg, så jag gav mig fan på att testa lära mig delstatshuvudstäderna och se på tusan, en dryg timme senare satt de där. Är mest nöjd med Topeka, delstatshuvudstaden i Kansas och South Dakotas Pierre. Pierre? Fatta! Den som tog längst tid att få in var Michigans Lansing och, hör och häpna (för den som vet att jag är en stor fantast av Simpsons), Illinois Springfield, även om det sägs att det inte är just det Springfield som åsyftas i serien.

Nytt delstatshuvudstadstest imorgon och sedan dags för nya utmaningar.

En trött, men glad och som alltid ful hund. Voff!

Advertisements
Tagged , , , , , , , , , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: