Håkan Juholt avgår. Ett riktigt beslut.

Stefan Löfven lanseras, men hinner inte ens tillträda som tf partiordförande.

VU fattar däremellan beslutet att Socialdemokraterna så ska stödja Moderaterna angående europakten. Det var tydligen bråttom. det var tydligen viktigt. Precis som med Acta.

Det var länge sedan jag var socialdemokrat. Det kommer att dröja ännu längre innan jag kommer att överväga att rösta på dem.

Och ni undrar varför folk väljer att gå till SD? Till V? Till var som helst utom till socialdemokraterna. Stefan Löfven är en på många sätt fantastisk person och ska ha stor heder för att han talar ur skägget angående SD:s rötter och han har en gedigen respekt från näringslivet.

Carin Jämtin berättade om bägge dessa saker. Jag syftar alltså på beslutet om att stödja Moderaterna i samband med europakten samt angående Juholt. Carin Jämtin berättade att Juholt hade VU:s stöd.

Detta utgör kvintessensen av problemet med inte bara socialdemokraternas politik och kommunikation, utan från majoriteten av partierna, nämligen att man kör med ett medvetet ljugande, undanhållande och falskspelande.

Den meningen ville jag in i det sista undvika. Det gick inte.

Problemet just nu är inte VEM som utsetts till partiordförande, utan återigen den snabba, demokratibefriade processen. Där man kör med ett skenartat val denna fredag, men där beslutet redan var fattat och där man har fokuserat på fel sak, nämligen att göra något snabbt, istället för att göra något långsiktigt klokt.

Och, utan att klanka ned det minsta på Löfven, om Jan Eliasson nu hade varit seriöst intresserad så är det svårt att förstå varför man inte har lanserat honom som ett alternativ. Maken till positiva reaktioner på Twitter har jag aldrig sett, där folk sa att de kommer att lägga sin röst på Socialdemokraterna, att de kommer att överväga att bli medlemmar och massor med andra positiva omdömen.

Min första fråga till dig, Löfven, det är om hur du ställer dig till europakten. Den andra är om hur du ställer dig till ACTA. Den tredje är hur du ställer dig till kärnkraft. Bara skojar, den sista frågan vet vi ju hur du ställer dig till. Och det är inte riktigt klokt.

Samma dag intervjun skulle gå av stapeln ringer den ansvarige från bemanningsföretaget och säger att det hänt en olycka och att han återkommer. Efter en månad hör hon av sig igen och han ber om ursäkt, men det hade varit så mycket. Nu var det dock dags och fler intresserade kunder fanns och lönen verkade också lovande. Dags att åka till intervju igen med den ansvarige, men då blev den ansvarige hos en av kunderna sjuk och eftersom det var den viktigaste kunden sköts allt upp.

Det gick ännu en månad och fler ursäkter gavs, men NU var det minsann dags för intervjuer och anställningsavtal.

Men det dök upp något även den här gången. Då ringde medlemmen till vår rådgivning och hamnade hos mig. Samtalet tog nästan en och en halv timme och jag lovade att jag skulle prata med bolagets VD, vilket jag gjorde. Bolaget lovade att undersöka saken.

Samtidigt kontaktade medlemmen flera av de kunder som bemanningsföretaget hade pratat om, vilket jag för övrigt inte rekommenderade.

Inget av bolagen hade sett hennes CV, inget av bolagen hade bokat in något möte och inget av bolagen hade haft någon kontakt med personen från bemanningsföretaget i fråga (ja, de hade kollektivavtal).

Hon var förkrossad, men blev glad över att knappa två månader senare få beskedet att VD:n hade utrett saken och vidtog åtgärden att säga upp den lömske chefen (läs: ingick en överenskommelse).

Modernt arbetsliv, eller?

Det riktigt sorgliga är att de högsta ledningarna ytterst sällan tar sitt ansvar, utan man skickar skulden nedåt i organisationerna, men den typen av beteende skulle inte förekomma om det antingen inte var sanktionerat/beordrat, alternativt att man har belöningssystem som slår så fel att dylika beteenden belönas vad man än säger att man önskar för beteende. Självsanering är alldeles uppenbarligen inte något som kommer att fungera.

En enorm eloge, hur som helst, till VD:n på bolaget jag skrivit om här, som dels utredde och och dels åtgärdade det hela inom verksamheten som vederbörande ledde.

Och nej, jag ska inte gå in på det massiva feltänket i samband med legitimationerna per se.

Och jag ska inte heller gå in på någon ostbricka i pris för att ha granskat flest legitimationer.

Och jag ska inte beröra Skolverkets minst sagt taffliga hantering av det hela, till stor del därför att sättet hur Proffice hanterar det försätter Skolverket i en sits som gör att det ser ut som att de bara har haft för bråttom med att genomföra en sak och sedan visar det sig på en mängd områden att utföraren kanske inte är rätt medel för att utföra detta känsliga arbete.

Nej, det jag ska gå in på är att Sveriges Ingenjörer har varit och besökt bolaget vid två tillfällen för att tala med medarbetarna. Jag skulle kunna berätta för er hur vanligt det är att akademikermedlemmar påkallar stöd på det här sättet. Inte särskilt ofta.

Då kan jag berätta hur ofta det händer att en ombudsman får åka ut TVÅ gånger. Jag har sagt det tidigare och jag säger det gärna igen: jag plockar hellre tomflaskor än att ta anställning på ett bemanningsföretag.

Så, Skolverket, hur många lärare återstår det att bedöma nu?

Jan Björklund är det ju ingen mening att ställa en fråga till, eftersom han inte ser mitt ansikte just nu.

Demokrati, en rätt bra sak. Förutsätter rätt att yttra sig och en hel del annat. Idag beskriver en av de mest aktuella personerna på Twitter, @SyrienNyheter om hur han och hans familj blir hotade till livet för att de rapporterar om de fruktansvärda händelserna som sker varje dag i Syrien. En översättning av hotet kan du finna här.

Det är inte heller första gången detta inträffar.

Det är hög tid att det här uppmärksammas och att personerna bakom @SyrienNyheter får stöd uttalat av höga politiska företrädare. Carl Bildt, kanske?

Och hur resonerar Tobias Billström och Migrationsverket som systematiskt avvisar människor till Syrien? “J’accuse…”

Slutligen, som Damon Rasti (@DamonRasti på Twitter) påpekade vore det sannerligen på sin plats att @SyrienNyheter får Stora Journalistpriset.

Season 1: I don’t know what’s going on between you two, but you’d better deal with it soon. Cancer. Bad acting younger cop. Worse acting stalking cop. I don’t know what’s going on between the two of you, but you have to take care of it soon. Oh, I already wrote that.

Season 2: Some lying and deceiving with far too many things happening in the last episode. A little cancer. Alan Arkin’s son as a nazi. Henry Rollins as a nazi too. Cigars. Porn. Fire.

Season 3: I’m doing this to protect you (insert character of choice). Bad Irish accents. Unplausible choices. More of the same. Selling drugs in the open and wondering how anybody could notice it. Ron Perlman laughs in the end. Katey Sagal makes a joke about being a redhead.

Through all seasons: white sneakers. On a killer biker.

Coming soon: speed version of season 4. Maybe. I don’t have as much time as you do.

Kaliber delade med sig av ett oerhört viktigt reportage idag, med fokus på visstidsanställda, det man ofta benämner som projektanställda. Idag kallas anställningsformen “Allmän visstidsanställning” och det krävs ingen särskild motivering för att ingå en sådan anställning. I vissa kollektivavtal finns det begränsningar för hur många personer som samtidigt får ha en visstidsanställning, eller dylikt.

Det som stör mig allra mest är att man undantar en mängd rättigheter för denna anställningsgrupp och att det i slutänden kan innebära att berörda personer inte ens har rätt till A-kassa, eftersom det förutom ett medlemsvillkor även finns ett arbetsvillkor om 80 timmar i månaden. Se exempelvis AEA:s grundregler. Den här saken gör mig kluven kring hur det ska hanteras, då jag primärt sett tycker att förbunden ska vara ansvariga för A-kassorna.

Vad som inte inte tas upp här är att det 2006 dels infördes en förändring beträffande avdragsrätt för medlemsavgift både hos A-kassan och fackförbund, en avdragsrätt som företagen har kvar idag. Rättvist?

Dessutom infördes förändrade regler för A-kassorna som har lett till konsekvensen att det sedan dess har blivit kraftigt höjda avgifter i många A-kassor, medan den grupp som har drabbats minst av arbetslöshet, akademiker, har en avgift på 90 kr/månad. Den har alltså t o m sänkts från hur det var tidigare. Rättvist med en sådan differentiering utifrån vilken bransch man tillhör? Så både a-kasseavgiften och i flera fall medlemsavgiften hos respektive förbund har höjts markant. Drabbar det mig? Nej.

För att återgå till de visstidsanställda så finns det faktiskt en sak som kan vara positiv i och med att man alltså inte omfattas av turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydds 22 § och det är att man inte kan turordnas bort, vilket alltså kan vara en fördel om man har ett längre vikariat, eller allmän visstidsanställning. Hörde jag ett “Yay!”? Det kanske bara var inbillning.

Det är mycket därför som TCO-, LO- och Saco-förbunden (oftast, för att vara mer exakt, sker påtryckningarna av PTK och LO tillsammans, då de är en förhandlingsmotpart till Svenskt Näringsliv på den nivån)trycker på hårt för att man som visstidsanställd självklart ska omfattas av de omställningsavtal OCH försäkringar som finns. Ett omställningsavtal innebär att det t ex inom privat sektor vid en arbetsbristsituation finns ett stöd för de anställda, förlåt, de tillsvidareanställda med att hitta nytt jobb, där t ex Trygghetsrådet TRR gör ett ypperligt arbete med att stötta personer som blivit uppsagda. Deras statistik är f e n o m e n a l.

Vi måste ha i åtanke att det är arbetsgivarna som har tryckt på och varit framgångsrika när det handlar om att lobba för sådana här förändringar i lagstiftningen. Och det gör naturligtvis att ansvaret någonstans ligger på oss själva, eftersom det är vi som röstar fram våra förtroendevalda politiker. Ett praktexempel, vilket också lyfts i Kalibers reportage, på regeringens hållning i den här frågan är att det har setts som tillåtet att stapla olika visstidsanställningar på varandra, så att du rent tekniskt har kunnat ha först 2 års allmän visstidsanställning följt av två års vikariat. detta är helt i strid med EU:s visstidsdirektiv, vilket Samuel Engblom (utredare, TCO) tar upp i reportaget.

Jag tycker att det ska vara enkelt att anställa. Jag tycker att det ska finnas ett bra ramverk kring hur man säger upp anställningar. Jag tycker att arbetsmarknadens parter är överlägsna på att hantera en överväldigande majoritet av sådana frågor.

Jag tycker däremot inte att det ska behövas någon långbänk om villkoren för de här daglönarna som beskrevs i Kaliber-reportaget. Ingen ska behöva låna pengar för att klara av en period när man blir sjuk.

I det här sammanhanget är det slutligen viktigt att betona att sjukförsäkringssystemet går ofattbart mycket plus. De pengarna skulle enkelt kunna användas för att säkra upp en rimlig sjukpenning för personer som omnämns i reportaget.

Och ja, jag tycker att förbunden måste verka för att sänka sina medlemsavgifter rejält på köpet och en sådan sak skulle dessutom kunna vara att medlemsavgiften mycket snabbare kan sänkas när det finns tydliga ekonomiska (för individen) skäl för detta, men framförallt att sänka avgifterna i sin helhet, så får vi organisera oss efter de resurser som finns.

Under vad som benämns som goda förevändningar så sprider många personer mycket snabbt vidare information som man upplever är fasansfullt, fördjävligt och som det ju inte kan skada att sprida. Ofta med ett eftertryck i linje med “Såhär får det fan inte gå till! SPRID till ALLA. Den djäveln borde hängas!”

Problemet är att – i linje med dylika spridningsuppmaningar – det för det första faktiskt KAN skada att sprida om det är falsk information, ta bara det senaste exemplet om “Innebandypappan”, där en pappa från Åkersberga innebandyklubb sades ha lämnat sin son att gå hem för att han hade spelat för dåligt. Personer pekas ut, mår dåligt och det blir ett sjudjävla hallå och så visar det sig att det efter några grundläggande kontroller är hittepå. Tack till Medierna på SR för blottläggandet av nyhetsankan. Och nej, jag ska inte börja raljera om den torftiga bortförklaringen som ges av en av de nyhetskanaler som okritiskt spred vidare innebandypappe-historien.

Och det andra problemet, även om det INTE skadar någon, så är det ändå definitivt inte gynnsamt för den goda saken att sprida saker som ska ligga till grund för ett upprop, eller liknande och där det sedan visar sig att grundläggande argument för en förändring är falska. Hur mycket blir den goda saken hjälpt en sådan gång? Brukar ofta tipsa om att man tar en titt på Hoax-Slayer innan man sprider något rykte som dyker upp t ex på Facebook om att man ber folk göra saker som bara leder till att man inte syns för den personen, men där det hela ju förstås handlade om att hindra spridning av något farligt virus, eller trojan, eller att Göring, Himmler och Goebbels kommer att dyka upp i vardagsrummet om man inte gör som ryktesspridaren säger.

Och att man gör något som väl vår skolgång borde ha bidragit med, nämligen ett vanligt, hederligt kritiskt granskande. Och nej, jag ska inte heller raljera om att kritiskt granskande tas upp på allvar först på universitetsnivå.

Det innebär att om du ska uttala dig om något och för detta ändamål skapar en enkät, då är det säkrast att enkäten utformas på ett sätt så att du kan dra någon slutsats av svaren på den. Vill du veta hur stockholmarna ställer sig till att OS ska hållas i Stockholm så bör du fråga just den saken och inte lägga till ett “om du vet att det kommer att gynna regionen och bl a, bl a”. Det innebär också att du måste se till att urvalet som ska besvara frågan måste vara representativt och du får ta ställning till om du vill undersöka hela populationen, eller kanske genomföra ett s k stratifierat urval. Du kan inte ställa frågan om vad stockholmarna tycker till Gällivare-borna. Eller jo, det kan du, men du kan inte säga något om de svaren. Vidare måste du ha svarsalternativ som måste befinna sig på en viss datanivå. Detta styr vad du kan göra för statistiska analyser av svaren och det styr hur du kan tolka dessa analyser.

De olika datanivåerna är: nominaldata (äpple, päron, tiger; det säger alltså ingenting om sakers inbördes ordning), ordinaldata (där du kan säga något om rangordningen, men absolut ingenting om vilka skillnader det är som råder mellan de olka alternativen och ogärna tilldela numeriska värden), intervalldata (där du kan uttala dig om differenser mellan olika värden, som t ex att +25 grader Celsius är tio grader varmare än 15 grader Celsius) och kvotskala, där du även kan uttala dig om saker som att ett värde med säkerhet är dubbelt så högt som ett annat. Bra exempel är förstås längdmått i cm och temperaturskalan Kelvin, som i båda dessa fall har en absolut nollpunkt).

Om du då slarvar med urvalsgruppen, slarvar med frågornas formulering OCH med svarsalternativen och inte heller gör någon som helst bortfallsanalys, ja, vad tror ni då barn, kan jag då göra en tolkning av de svar jag har fått in? Rätt svar erhåller en valfri pint ale på Mackinlay’s, OT, eller Monk’s vid tillfälle. Alkoholfritt alternativ kan naturligtvis erbjudas.

Så vi avrundar med att gemensamt utropa ett “S”, ett “I”, ytterligare ett “S” och avslutar med ett “U” – SISU, bövlar anamma och darra mina spant!

Jag arbetar som förhandlare i en av de mest kunskapsintensiva branscherna, nämligen IT- och Telekom-branschen, där i vissa fall kunskap som inte uppdateras, eller t o m byts helt, leder till att en inte längre är anställningsbar. Det finns ett mycket färskt exempel från TeliaSonera, där en stor skara medarbetare ansågs ha helt fel kompetens och därmed såg man att det var nödvändigt att säga upp dessa, för att anställa andra personer. Ren kompetensväxling.

Till saken hör att bolaget hade lagt i princip noll kr på kompetensutvecklingen under flera års tid och hänvisade, märkligt nog, till att de anställda erhöll erforderlig kompetensutveckling inom ramarna för sitt ordinarie arbete. Läs den meningen igen. Vi talar alltså om en av de mest kunskapsintensiva branscherna och vi har ett bolag helt utan strategi och planering för att säkra att bolaget har personal som ligger i framkant. VD:n, Lars Nyberg, har uttalat sig om att ansvaret i stort sett helt och hållet ligger på individen. Som akademiker håller jag absolut med om att individen måste ta ett stort ansvar för sin kompetensutveckling och det är ju därför bolag behöver topputbildade personer som torde ha lättare att tillgodogöra sig ny kunskap, dela med sig av den och tillämpa den i verksamheten.

Dilemmat blir att det är långt ifrån alla som kan tala om vilken kompetensutveckling som ett bolag i sin helhet behöver utifrån vilken strategi bolaget har (eller inte har), vilka utmaningar bolaget står inför och mycket annat. Att därför hävda att ansvaret ligger till fullo på individerna är därmed oerhört ålderdomligt. En strategisk och rent ut sagt god arbetsgivare är tydlig med vad bolaget behöver och ser därför till att på individ- och på gruppnivå inventera kompetensutvecklingsbehovet. Och än viktigare, för akademikers räkning, att bolaget och individen tillsammans planerar in hur och när kompetensutvecklingen ska ske.

Och hur ska nu detta överföras till ett resonemang om politiker? Det känns som en självklarhet att en person som blir förtroendevald blir det p g a god kompetens och inte utifrån att personen råkar vara en politisk broiler (SvD berör dessa saker den 10/1, respektive den 12/1, 2012). Det är den ena biten. Den andra biten handlar om att en förtroendevald inte ska ha ett livsvarigt uppdrag (min egen åsikt) utan att vederbörande ska ta anställning, eller starta ett eget företag efter att förtroendeuppdraget tar slut. Då måste personen vara anställningsbar, vilket gör att det är betydelsefullt att personen har kompetensutvecklat sig under tiden som förtroendevald.

Många gånger brukar ju enbart det rikliga kontaktnätet som politiker tillskansar sig räcka långt när det handlar om att inte behöva gå och slå dank efter tiden som förtroendevald. Ska det politiska systemet vara trovärdigt så är det dags att skrota det onödigt starka efterskydd som politiker de facto har idag och som det även förekommer en del missbruk i samband med. Bara för kommun- och landstingspolitiker så utbetalades det senaste året 70 miljoner i ersättning till politiker, inklusive personer som slutat på eget initiativ. Det finns än fler och värre vinklingar på detta, men det centrala är att individen själv, tillsammans med arbetsgivaren, måste verka för att anställningsbarhet ska råda även efter att förtroendeuppdraget har upphört.

Och det är ju inte enbart politiker som har problem med arbetstiden för att lyckas planera in sin kompetensutveckling, om nu det skulle utgöra en begränsande faktor. För tjänstemän så ökade mängden övertidstimmar totalt sett med hela 42 % och för männen med hela 50 %. Dessa siffror innehåller inte enbart övertid för tjänstemän, utan även för övriga anställda.

Summa summarum innebär det här att det självklart blir enklare för de personer som innan sitt förtroendeuppdrag har utbildat sig gediget och/eller har arbetat att efter uppdraget antingen återgå till den tjänst man hade innan uppdraget inleddes, eller att vederbörande som sagt startar ett företag, eller tar en annan anställning. Och ska det steget bli så kort som möjligt så måste de i likhet med tjänstemän i både privat och offentlig sektor se till att kompetensutvecklas under det pågående uppdraget. En bonus av att fler personer med arbetslivserfarenhet, utbildning, bildning och livserfarenhet väljs till så fina uppdrag är att vi på kuppen får en avsevärt bättre representativitet. Och ja, jag hör till gruppen som tycker att representativitet är viktigt.

Och blir det problem ändå så finns det ju dels ca 600 McDonald’s-jobb att söka, och i allra värsta fall har vi ju Fas 3, så det ska nog bli bra det här.